Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1856, sida 1

sorger, utan att behöfva instänga mig inom ett klosters murar och galler. Paul och Raymond förlorade sig i gissningar om det mäl, hvartill Aurore syftade med detta sälunda inledda samtal. Båda sutto de med pannan lutad mot handen, och Aurore, som utan tvifvel kände en lätt missbelätenhet med deras skenbara likgiltighet, vände sig med sina ord rakt till grefven, som nu genast upplyfte hufvudet. — Herr grefve, sade hon i förändrad ton, — de goda exempel historien gifver, äro onyttiga, om de ej följas. Männen studera Hannibal, Alexander, C2Xsar och Karl V, för att träda i deras fotspår, om tillfälle dertill erbjuder sig. . — Men det erbjuder sig aldrig, afbröt henne Vandrusen. — Eller om det erbjuder sig, begagnas det blott af en bland tusen, återtog Aurore. — Det är detsamma, som om det aldrig erbjöde sig, anmärkte Vandrusen. — Må vara, anmärkte Aurore leende; — goda historiska exempel saknas ej heller qvinnorna, och de äro lättare att följa. Vi qvinnor drömma ej om verldsväldet såsom Alexander och Cesar: vår ärelystnad är anspråkslös, hvarför den också förtiges af historieskrifvaren. Den starka hand, som slår, gör mer buller än den milda hand, som tröstar, och historien lefver blott af sådant, som gjort buller i verlden. Paul visade tecken till otålighet. — Tro mig, fortfor grefvinnan, att allt, hvad jag här säger, sker med afsigt och bör höras med tålamod. Vi böra alla känna öfvertygelsen i våra hjertan ... — Madame, sade Vandrusen, — vi höra er alla med uppmärksamhet.