Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1856, sida 1

— —-— — — — anmärkningen att generalrepetitionerna aldrig ske i kostym, eller precist så, som pjesen skall spelas inför publiken, och detta borde dock ske för att förhand kunna försäkra sig om någonting helgjutet. Men jag kommer för långt ifrän hvad som skulle sägas om personalen. Fru Hedin, den andra primadonnan på den dramatiska scenen, har briljanta ögon, vackra regelbundna anletsdrag och en mycket elegant toalett, ett lifligt spel och den säkerhet, som erhålles af en långvarig teatervana och en mångsidig erfarenhet i öfrigt. Se der icke sä få fördelar redan! Också skall hon otvifvelaktigt alltid fylla sin plats såsom en nätt och ganska pikant subrett, modekrämerska eller dylikt. Felet är, att man, i brist af annan tillgång, använder henne äfven såsom dame af stora verlden, grefvinna, markisinna, hertiginna, drottning o. s. v. Det bör ej nekas, att det finnes en god portion af de spektakelbesökande, som rätt gerna se fru Hedin uti dessa roller ; men om det är fråga om att från theatern föreställa scener ur det verkliga lifvet, så är det tydligt, att samma manr, sådana slags grisett-knyckar, så att säga, hvilka äro på sin plats i en butik, icke äro detien förnäm salong, än mindre anstå t. ex. drottning Elisabeth i Maria Stuart. Det är således påtagligt, att den kungliga teatern är i behof att rekryteras på fruntimmerssidan för den dramatiska scenen, och likaså att ingen af de nuvarande öfriga sujetterna kan uppfylla detta behof, troligen icke heller kommer att göra det sålänge en direktion, genom vidhållande af debuteringssystemet, låter det ankomma på en händelse om någon ny talang skall med ens utan föregående scenika öfningar, studier och vana våga sig fram inför publiken, och dervid lyckas, hvilket för en flicka med blygsamhet och i följd deraf rädsla måste bero på en ännu större slump, isynnerhet om de äldre sujetterna göra hvad de kunna för att lägga svårigheter i vägen för henne. Man kan härvid ej glömma att en i sitt fack så stor man, som den förut omnämnde Iffland, uthvisslades första gången då han uppträdde; mångfaldiga andra exempel att förtiga. Nej, vill man åstadkomma någonting verkligt för konsten, så behöfves det väl attdirektören både sjelf förstår att bedöma, huruvida verkliga större anlag finnas hos dem som hafva håg att egna sig åt yrket, och gör sig någon möda att utröna det, för att ej belasta teatern med ett inventarium af medelmåttor, hvarmed likaliten tjenst göres åt dessa sjelfva på längden, som åt konsten, då det i allt fall blir förfeladt att betrakta teatern såsom en barmhertighetsinrättning, ehuru det må vara filantropiskt. Vänder man sig till den lyriska scenen, så hafva vi der m:lle Andrö och fröken Westerstrand, båda berömda för ett musikaliskt och rent föredrag, oeh den sistnämnda för en ovanlig färdighet. Hennes röst är dock mycket liten, hvilket likaså kan sägas om m:lle Andres figur; det är att befara att ingendera på längden skall kunna såsom primadonna locka fulla hus på den kongl. operan. Men hvad säger jag? Man har ju nyligen gjort ett stort fynd, af mamsell Malmström, som har en ganska stor röst, och om hvilken man får höra, att hon troligen ock skall knnna lära sjunga större saker med tiden. Men hvem är då denna mamsell Malmström? Hvar har man lyckats upptäcka denna nya stjerna på lyriska scenens himmel? Jo, i kören, der hon redan varit anställd och framme för publiken i sex år. I sex år har man således, såsom ordspråket säger, gått öfver ån efter vatten. Med stora kostnader har man letat efter och mot stora honorarier införskrifvit mamsell eller fru den och den, m:lle Nermanni, fru Romani 0. 8. v. och i sin oskuld icke vetat, att man midt ibland sig ägde en Chorinna, som hade kunnat bespara alla dessa besvär. Nu frågar jag Er, bäste hr Redaktör, hvad vittnesbörd lemnar detta om en teaterdirektions nit, skicklighet och drift ? Hvad bevisar det i afseende på omdömet och urskillningen och en skyldig pietet hos sånglärare, chormästare, m. m. Olyckligtvis lärer erfarenheten komma att visa här, såsom förhållandet ibland varit med vissa politiska koncessioner, att det är för sent, att numera kunna få en sångerska i vidsträcktare mening, en verklig primadonna af m:lle Malmström. Här kunde vara ett ställe att lägga i dagen huru nästan all gryende sångtalanger med utmärktare anlag blifvit i början afvisade och motarbetade af både direktioner och sånglärare. Man måste undantaga hrr Westerstrands och Forssbergs förvaltning härifrån, den tiden, när Jenny Lind, Elma Ström och Julia Widerberg voro elever. Men huru svårt var det icke i första början för Mathilda Ebeling? Och ännu värre för Louise Michal. Om den sistnämnda kunde jag sjunga en visa, såsom Jovial säger, om hennes sexäriga vandring från Caiphas till Pilatus, hvaraf både en äldre och en yngre af teaterns sånglärare skulle finna sig temligen generade, och hvartill jag äger texten någorlunda ur första hand; men det kan blifva till en annan gång. Mitt syttemål är nu endast att få gifva luft åt en dilettants tankar om nödvändigheten för en kommande direktion att undvika vissa kardinalfel, som vidlådit den nuvarande, och hvilka, för att vara rättvis, måste medgifvas at den till en del har ärft af sina föregångare. Ett faktum som ej kan bestridas är i allt fall att den lyriska scenen för det mesta består af antingen uteller ännu oinsjungna sujetter; att en rekryte