Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1856, sida 1

omsorg, han egnade grefvinnan den natt, då vi från Kalima tägade hit genom skogen! — Ja, inföll Maria, — herr Pauls blick lemnade aldrig Aurores bärstol ur sigte; han lyssnade till hvarje minsta ljud i skogen och gick i spetsen för tåget, för att undersöka vägen och förekomma hvarje fara ... ja, han var så god; så omtänksam! En broder skulle ej visat Aurore en sådan uppmärksamhet. — Det är sannt, fortfor Augusta, — Också skulle Aurores giftermål bedröfvat mig — jag vet ej hvarför — om hon hade valt en annan till make, men med herr Paul är det en annan sak. I morse talade vår goda mor om honom med så liflig erkänsla, att jag tänkte för mig sjelf: Paul blir bestämdt Aurores man .. Ni finner således, herr grefve, att ni ej behöfver förebrå er att hafva omtalat denna nyhet: vi nästan visste den förut. — Ja, stammade Raymond med qväfd röst; — jag märker att .. ni visste. . nästan allt. En mörk dimma föll öfver hans ögon; solen förlorade sin glans, dystra sorgliga skuggor utbredde sig öfverallt; Raymond var förflyttad till en öken, i hvilken spöken från grefven kringirrade; men han hörde i tjerran glädjerop, bullret af en bröllopsfest, ljufva hviskningar mellan tvenne unga makar, som i sin kärlek egde verlden och all dess sällhet. — De äro här, sade Augusta med sänkt röst. Vid dessa enkla ord, som ögonblicket dock gjorde så förfärliga, vände sig Raymond om. Han såg eller tyckte sig se grefvinnan Aurore närma sig trädgården i Pauls och Vandrusens sällskap. Om en afgrund hade öppnat sig vid Raymonds fötter, skulle han, likt en annan Curtius, störtat sig i densamma.