Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1856, sida 1

KOespondens. (Forts. fr. n:o 66.) Mamsell Jacobson föreställer här en ung flicka, strängt bevakad af en gammal och snål förmyndare, som vill gifta sig med hennes pengar, samma typer som Rosina och Bartholo i Barberaren i Sevillar. Det bekanta af intrigen, genom hvilken hon lyckas undkomma den gamle Argus och förenas med den unge riddare, som hon älskar, består deruti att hon genom dubbelheten i sitt spel med förmyndaren lyckas begagna honom sjelf till sin postillon damour, hvarunder han så väl vid hennes muntliga förklaringar som vid läsningen af hennes bref till älskaren, tror sig vara föremålet för hela hennes tillgifvenhet; hvarjemte upplösningens effekt i slutet af pjesen stegras genom ett qvi pro quo. Flickan har således en öfvervägande hufvudroll i pjesen. Denna återges af mamsell Jacobson, visserligen efter hennes uppfattning ieke illa, fastän det stereotypa af blicken uppåt och blicken åt sidan återfinnes här precist på samma sätt, som i hvarje annat parti hon utför; men totalintrycket som hon ingifver, är det af en temligen durchdrifven och redan uppöfvad, samt följaktligen till karakteren nog simpel intrigante af Loretteklassen. Författarens mening har dock tydligt varit, att jemte ådagaläggandet af den slughet och listighet, som nödtvånget kan inspirera qvinnan, hon i öfrigt både kan och bör i sitt skick och sitt framstående inför publiken sauvera den pregel af blygsamhet och oskuldens bryderi, som i en sådan belägenhet måste vara den innersta känslan hos en oförderfvad varelse. Mamsell Jacobson har med ett ord sagdt, helt och hållet falskt uppfattat sin roll. Äfvens å hr Dahlqvist, som visar en alltför hård och skroflig yta såsom förmyndaren, nästan som en vanlig fångvaktare,. hvilken har sin ständiga sysselsättning med att hålla tjufvar och andra kanaljer innestängda. En sådan öfverdrift till det otäcka kräfver likväl icke stycket, (jag medgifver dock att herr Dahlqvist utför sitt parti väl, sådant han tagit det); hans försök att bemäktiga sig flickan behöfde allsicke utesluta ett visst begär att åtminstone behaga henne genom ett bemödande att synas litet mera polerad, än här är fallet. Derigenem skulle pjesen också komma mera in i nutidens kostym. Dessa detaljer hafva blifvit nämnda, för att komma till den frågan: hvarifrån härröra nu sådane missförhållanden? Hvad serskildt mamsell Jacobson angår kanske till en del derifrån, att man lägger på henne roller, hvilka hon med sina i flere fall rätt vackra mojenger och sitt oförlikneliga bemödande ändock icke är vuxen; men till en betydlig del och ännu mer deraf, att ingen enda person finnes, som förstår att gifva en behörig riktning och sammanhållning åt spelet och roliernas uppfattning. Detta är ju en vigtig sak, då sjelfva konstnärskapet skall bestå i spelet. Ar då icke en skola nödig för denna likasom för annan konstutöfning? På den tid då den dramatiska konsten i Tyskland hade sin glansperiod, då Goethe var teaterns styresman i Weimar, Iffland i Berlin och Schröder i Hamburg, saknades desse utmärkte män aldrig på repetitionerna, hvilket kan inhemtas af flere tryckta skrifter som afhandla deras biografier. De nedlade en synnerlig omsorg på att gifva en ädel och ändamålsenlig riktning åt sujetternas uppfattning och utförande af sina roller, på samma sätt som en Taglioni eller Bournonville dagligen höllo öfningar med sina elever och kontrollerade dem vid repetionerna, oaktadt dessa elever redan beundrades såsom fulländade konstnärer. Hos oss deremot torde det höra till en sällsynthet, att förste direktören ens sett ett dramatiskt stycke innan det få gå öfver scenen inför publiken. Alltsammans — hela spelets utförande — är lemnadt åt sujetterna hvar och en för sig eller åt underordnade, hvaribland ingen litteratör, utan den egentlige undervisningen förestås nu af en gammal trotjenare, regissören H. Kjellberg, den ende som, likt rustmästaren på ett gammalt slott, har någon egentlig reda på hvad som skall göras och låtas, men som tillika skall efterse machinister, vaktmästare och arbetsfolk, med ett ord, vara ansvarig för att det går, Väl eller illa, men att det icke går sönder. Icke kan man af en sådan man begära att han, om än med en mångårig erfarenhet af sin sysslas handhafvande, skall kunna säga aktörerne huru de skola gå, röra sig eller uppfatta den eller den karakteren! Härtill hör ock den