Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1856, sida 1

XXV. Augusta öppnade trädgärdsporten, och de båda systrarne ilade som tvenne gazoller i Aurores famn. Grefve Raymond gjorde en häftig ansträngning, för att dölja sin sinnesrörelse. Han stödde sig mot häcken, lade högra benet öfver det venstra, böjde hufvudet mot ena skuldran och tycktes uppmärksamt betrakta något aflägset föremål. I denna ställning liknade han fullkomligt en af dessa herdar, som det adertonde seklet — hvilket i allmänhet vurmade för herdaromaner, herdesånger och herdetaflor — så ofta frambragt med nål och pensel på tapeter, broderier och målningar. Grefvinnan anade ej något godt af detta skenbara lugn. Raymond liknade alltför mycket en olycklig rival, som tagit sitt parti och förstandigt undertryeker yttringarne af en vansinnig förtviflan. Det var nödvändigt att förvissa sig om huruvida denna gissning träffade sanningen eller ej. Koketteriet, som männerne så ofta fördömer hos det andra könet, är åtminstone ursäktligt, då dess afsigt är god. Sedan Aurore emottagit sina unga vänninnors smekningar, tog hon förtroligf Pauls arm och sade gladt: — Låtom oss nu gå att se efter, om mina befallningar blifvit verkställda vid de hvita rosornas källa. — Nåväl, grefve de Clavieres fortfor hon, vändande sig till denne, — hvarför står ni der, lik en herde af Watteau? Gör oss sällskap min herre! Bjud Augusta er arm .. Och ni, herr Vandrusen, kan ju visa Maria samma artighet. (Forts.,