Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1856, sida 1

— Nej, sade Aurore mildt, — er framtid beror af kraften hos er vilja. Ni skall vänja er vid... — Aldrig! utbrast Raymond lifligt. Och han var på väg att skynda bort, utan att helsa grefvinnan, en oartighet, som väl kunde ursäktas vid ett sådant tillfälle; men hofmanna-instinkten besegrade hastigt kärlekens förtviflan: han vände sig om, bugade djupt och sade: — Fru grefvinna, jag är er i döden tillgifne tjenare. — Vänta, sade Aurore med ett vemodigt leende, — jag har en liten tjenst att bedja er om. — Tala, madame, jag står till er tjenst, men icke länge. Begagna de sista timmarne af det oinskränkta välde, ni eger öfver mig. s En förfärlig blekhet låg som en mask öfver Raymonds anletsdrag. Aurore låtsade ej förstå meningen i hans sist yttrade ord. — Om er väg för er förbi blockhuset, sade hon, — så gå till trädgårdsporten, kalla på mamsell Augusta och lemna henne denna från sin goda moder Aurore. — Grefvinnan räckte Raymond den bukett, hon bundit af vilda blommor. — Säg Augusta, fortfor Aurore, — att jag ännu kommer att dröja två eller tre timmar bland våra vänner, för att gifva dem de loford och den uppmuntran, de så väl förtjena; det är det enda sätt, hvarpå jag förmår hjelpa dem i deras trägna och tunga arbete. Raymond helsade för andra gången och gick mekaniskt till trädgården. Då han kommit till den häck, som omgaf trädgården, såg han mellan löfven de båda systrarne Davidson ifrigt sysselsatte med syarbete. Han uträttade punktligt sitt ärende och ropade den äldre sy