Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1856, sida 1

Raymond skakade på hufvudet och sade med läg röst: — vi måste hemföra ett villebräd, som kan bevisa, att vi sysselsatt oss med jagt. och han hade knappt sagt detta. förrän han skyndade till venster in i skogen, brytande sig väg med axlar och händer, utan att bekymra sig om, huruvida de öfrige följde honom eller ej. Paul tvekade ett ögonblick; en mörk tanke uppsteg i hans själ, men förjagades hastigt af en bättre känsla. Lösslitande sig från Vandrusen, som ville hålla honom tillbaka, störtade han efter Raymond. Pauls första tanke var: — Dender herr adelsmannen förstår sig ej på vår jagt, och eftersom han nödvändigt vill löpa i dödens käftar, så böra vi cj hindra honom. — Men, tänkte han straxt derefter; jag vore vanhedrad i Aurores ögon och skulle ej mer våga visa mig inför henne, om jag öfvergifver en kamrat i dödsfara. Dessa tankar följde hvarandra med blixtens snabbhet. Paul gjorde ännu mer. Han skyndade förbi grefven och visade en förvånande skicklighet i konsten att bana sig väg genom urskogens sammantrasslade busksnår. Nu var blott en enda mur af lianer och grenar mellan Paul och det obekanta förföljda villebrådet. Han genombröt äfven denna, och befann sig plötsligt framför tvenne män, som med geväret i hand inväntade honom. Tre glädjerop genljödo i urskogen. Grefve Raymond hann nu till stället och såg Paul utbyta handslag med Strimm och Minian. Vandrusen och Alban hade ändtligen beslutatåfölja sina bäda oförsigtiga kamrater. De sammanträffade