Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1856, sida 1

— — — sådant svar; men nog måste man hafva en dugtig panna att kunna afgisva det, efter det sådana upplysningar kommit till allmän kännedom, som t. o. m. regeringen sjelf nödgats lemna, i sammanhang med fördraget af d. 21 November. Samma Sv. Tid:n, som så frimodigt yttrar sig sålunda, har åter funnit sig föranledd, att traktera sina läsare med en lång utgjutelse, huru den är misskänd, huru dess ord förtydas, huru dess yttringar då och då af någon ånger och omvändelse betraktas såsom förstucket spel, i st. f. att de borde mottagas med erkännande af omvändelsens upprigtighet, m. m. Vi kunna ej neka, att ju detta förnyade tal af misskänd och förföljd oskuld, att icke säga, al sanningsvittne, förefaller ganska egendomligt i Sv. Tid:ns mun, derutur, vid hvarje lägligt tillfälle, de oförsyntaste omdömen utgå rörande dem, som hysa en annan mening än Sv. Tidn:n, omdömen af hån, förakt och försmädelse, och detta allt under det erfarenheten nu visat, huru dessa så bedömda skriftställare fått allt mer och mer rätt i sina yttranden rörande såväl den närvarande som den förflutna politikens system och politiska karakterer. Vi erinra oss, för att blott anföra ett exempel, huru Sv. Tidn:n, i de saftigaste ordalag tillbakavisade en af Hand. Tidn:n framkastad antydning derom, att Carl Johan såsom svensk kronprins aspirerade Fransyska kronan, efter Napoleons störtande. Det är nu bevisadt att denna antydning var fullt besogad. Hvem drabbas nu af dessa förhatliga och illvilliga smädelser, m. m., med hvilka Sv. Tidn:n behagade karakterisera blotta vinken härom? Det fordras i sanning ett mer än vanligt mod, för att, efter sådana föregåenden, kunna bibehålla samma anfallsposition och att derifrån kunna lika käckt slunga beskyllningarne för smädelser, djup okunnighet, m. m. mot dem, som våga tänka olika med en tidning, hvars öfvertygelse tyckes vara lika oberoende af sakförhållanden som af rättskänsla. Det i går omnämnda brefvet till Times lyda sålunda: För någon tid sedan såg man frågan om Ålandsöarne ofta diskuterad i tidningarne, men aldrig nog allvarligt och grundligt, ehuru den sannerligen förtjenar att noga öfvervägas, om det nordliga Europas lugn och Östersjöns frihet blifva föremål för allvarlig öfverläggning på Pariserkonferenserna. Orsaken, hvarför denna fråga åsidosatts, torde få tillskrifvas okunnigheten om denna ögrupps natur och läge. En kort upplysning i detta så vigtiga ämne torde derför ej vara utan intresse. Man må ej förbise, att dessa öar i sjelfva verket bilda en brygga mellan Sverge och Ryssland och med knappt 20 engelska (omkring 3 sv.) mils afstånd skilja våra stränder från Moskoviternas längst i vester framskjutna utpost. En rysk arme kan således inom tvenne dagar stå i vår hufvudstad. Ön Åland, efter hvilken hela ögruppen är benämnd, är 30 eng. mil lång och 21 mil bred. Tillsammans med omkring 60 mindre öar bildar den 8 församlingar och har 10 till 12 fullkomligt säkra hamnar. Denna ösamlings befolkning uppgår till omkring 20,000 personer, som alla tala samma språk och bekänna samma lära som det folk, hvilket bland dem införde kristendomen och till hvilket de hört under så många århundraden. I fordna tider voro Ålandsöarne Östersjövikingarnes mötesplats och svenska drottningarnes morgongåfva. Åkerbruket derstädes står ännu tillbaka, men skogarne bilda en vigtig handelsartikel med Sverge, och fisket är högst gifvande. Innevånarne äro ypperliga skyttar, oförskräckta sjömän och serdeles skickliga lotsar, väl bekanta med alla seglatsens svårigheter i denna labyrint af småöar och skär, som