Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1856, sida 1

JILL et RE i af hvilken det skulle vara mer än ett fel att ej begagna sig. Till sverges betryggande kunna tvenne hufvudsakliga åtgärder vidtagas: den ena rör Ålandsöarne, den andra Sverges och Norges nordöstra gräns. Frågan om Ålandsöarne har redan varit bragt å bane, men på den ow Skandinaviens nordöstra gräns mot Ryssland har ännu nästan ingen uppmärksamhet blifvit riktad. Vi böra undersöka dem båda. Anhängarne af fred till hvarje pris anse frågan om Ålandsöarne såsom föga vigtig och vilja ej, att den under fredsnegociationerna skall blifva en källa till svårigheter; de begära på sin höjd, att Ryssland afsäger sig rättigheten att anlägga något milltäretablissement i Åländska ögruppen och följaktligen äfven att återuppbygga Bomarsunds fästningsmurar. Men för oss är detta ej nog; endast Ålandsöarnes återförening med Sverge kan erbjuda oss tillräcklig säkerhet. Må man ej misstänka oss att genom denna fordran framkalla ett nytt hinder för fredsverket! Ryssland skall antingen samtycka eller vägra att afsäga sig ofvannämnda rättighet. I sednare fallet ådagalägger Ryssland genast, huru mycket man kan lita på dess fredliga försäkringar; i det förra skulle det ej vara mer påkostande för Ryssland att afstå från ett obetydligt område, af hvilket det ej vidare kunde draga någon fördel. Om detta vilkor uppställdes vid fredsnegociationerna, skulle det dessutom tjena till prof på halten af Rysslands uppriktighet. Om denna magt verkligen uppgifver tanken på att intaga en ständigt hotande position omedelhart framför Sverges kust, så bör det vara densamma lätt att afstå Ålandsöarne; men vägrar Ryssland att afsäga sig denna besittning, kan man vara öfvertygad, att det ännu i hemlighet rufvar på brottsliga planer mot Europas säkerhet. Låtom oss nu öfvergå till gränsfrågan. Man vet, att vid fredsslutet i Fredrikshamn de svenska underhandlarne ville hafva Kemi elf till gräns, hvaremot de ryske fordrade Kalix såsom sådan. Man gick hvarandra å ömse sidor till mötes, och man fastställde såsom gräns Torneå och Muonio. Följden af denna öfverenskommelse blef, att ryska gränsen på en punkt berör Altens floddal, på en annan Tanas. Man behöfver blott kasta en blick på kartan, för attse, huru Ryssland genom djupa bugter af denna gränslinie intränger i sjelfva hjertat af Norge och griper kring dess nordliga fjärddistrikter. Emedan Norge vid den tid, då fördraget slöts i Fredrikshamn, ej var förenadt med Sverge, ålåg det ej de svenska ombuden att fästa uppmärksamheten på de faror, hvarmed denna nya geografiska gestaltning hotade. Men nu, sedan vidlyftiga diskussioner och talrika inkräktningsförsök öppnat ögonen på Sverge och Norge, nu sedan fördraget af den 21 November 1855 inför allmänheten belyser de faror, som äro att emotse, nu är tiden kommen att genom nya försigtighetsmått sätta en gräns för Rysslands planer mot denna del af Europa, och femte garantipunktens ordalag tillåter också att föreskrifva vilkor i detta hänseende. Då den låter hoppas på en förändring af ryska gränsen i Bessarabien, bör den äfven lemna tillfälle till en reglering af Sverges och Norges nordöstra gränser. De nödvändiga modifikationerna betecknas af Kemis flodlinie, hvilken Svenskarne också ville hafva till gräns år 1809; i norr borde gränsen blifva Enarasjön samt Pasvigoch Jakob-elfvarne, hvarigenom Ryssarne utstängdes från Tanas och Altens floddalar och en lösning ästadkommes af de tvistigheter, med hvilka Ryssland ständigt oroat sina nordliga grannar; likaledes blefve härigenom de af Ryssarne oupphörligt hotade kringvandrande stammarnes existens 2— —