Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1856, sida 1

förlåter emellertid af hela mitt hjerta de raska gossarne för deras välmenta myteri. Jag började då helt vänligt underhandla med mina fångvaktare och lyckades slutligen till en viss grad beveka dem. Det blef öfverenskommet, att jag med iakttagande af största möjliga hemiighet, skulle för grefvinnan tillkännagifva mitt besök, att en landningsbåt med tio mans besättning nattetid skulle föra mig till Samarangviken, att jag, skyddad af mörkret, skulle begifva mig till Aurore och systrarne Davidson. Derjemte måste jag svära att ej begå någon oförsigtighet under den lilla expeditionen. Jag ingick leende på mina väktares vilkor och aflägger sålunda ett besök hos koloniens damer med iakttagande af det strängaste inkognito, för att lugna mina sjömäns farhågor. Mvad jag har att säga grefvinnan Aurore är, oberäknadt den upprättelse jag är skyldig hennes heder, följande. Jag är för närvarande icke rik, men hoppas i Frankrike vinna en process, som skall göra mig till egare af omkring sjuhundratusen franes. Guvernö, ren på Ile de France har behagat lägga beslag på fyra af mig förlidet år gjorda priser, bland hvilka skeppet Diana, med en laddning af sextusen säckar ris. Förevändningen för detta orättvisa beslag var att jag ej hade rättighet att göra dessa priser, emodan jag vid det tillfället ej var försedd med kaparebref, utan vanligt sjöpass; det hemliga, men verkliga skälet var, att Ile de France saknade lifsmedel, och att guvernören fann det serdeles beqvämt att proviantera sig på min bekostnad. Jag ämnar derför begagna mig af östmussonen, för att återvända till Frankrike och klaga inför Direktorium; så snart jag vunnit processen, återvänder jag genast till Indien. Af den ofvannämnda summan skall jag