Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1856, sida 1

politik i en ljusare dager än den tyvärr, enligt hvad man af hittills kända data kan bedömma, synes förtjena, så äro vi ej de som klandra honom derför. En sak är dessutom, att föra opposition, och denna t. o. m. ganska skarp, inom våra egna landamären; en annan att i utlandet promulgera alla vär regerings och vära egna svagheter. För vinnande af de engelska och fransyska statsmännens och allm: änhetens sympathier för vår sak, i närvarande stund, har det varit nödigt att söka ställa den n. v. regeringens åtgärder i den bästa möjliga dager. Om hr Lallerstedt lyckats häri, skall framtiden visa; säkert är emellertid, att hans arbete andas alltigenom ett varmt svenskt sinnelag och innehållery många hittills obekanta detaljer till Sverges sednaste historia. — Vi förbehålla oss att snart få återkomma till en utförligare redogörelse, men vilja dessförinnan återgifva slutet af ifrågavarande verk, deri hr Lallerstedt sammanfattat hvad Sverge af de pågående fredsunderhandlingarne har att frukta och hoppas. Det bör anmärkas, att den fordran hr L. här uppställer om Ålandsöarnes återgifvande till Sverge, har vunnit många röster i den utländska pressen, såsom vi bland annat af ett bref till Times i morgon vilja visa. De nyssnämnda slutanmärkningarne i hr L:s arbete, lyda sålunda: I det ögonblick, vi äro färdiga att nedlägga pennan, genljuda från alla håll fredsförhoppningar. Inom få dagar skola fredskonferenser öppnas i Paris. Vi vilja ej upprepa, hvad vi redan sagt om faran af förtidiga underhandlingar; den närmaste följden af sådane blifva helt säkert, att den brottslige undgår den stränga näpst, han förtjenar. Alltsedan det började talas om nya underhandlingar, har pressen i vestra Europa iakttagit en besynnerlig hållning. Det tyckes, som om Ryssland genom ett sväfvande bifall till vissa punkter, hvilkas innehåll till en del ännu är obekant, skulle i ett enda ögonblick ha utplånat en lång kedja af missdåd och illgerningar; man går nästan så långt, att man upphöjer dess ädelmod till skyarne och tillerkänner det äran af att hafva gjort slut på ett krig, hvartill det sjelft och ingen annan gifvit anledning. Och likväl borde man ej förlora ur ögonsigte, att om Ryssland samtycker till underhandlingar, måste antingen dess ställning vara förtviflad eller ock har det ej en allvarlig mening med sitt samtycke. I bådadera fallen vore flathet och eftergifvenhet ej på sin plats. Vi hafva i detta vårt arbete påpekat de allmänna fredsvilkor, som vestmagternas segrande vapen berättiga och framtidens trygghet anbefaller att påtvinga Ryssland. Nu är emellertid en viss grundval för underhandlingarne antagen från båda sidorna, och det tillkommer icke oss i vår underlägsna och anSpråkslösa ställning att göra inkast emot hvad som blifvit afgjordt och gilladt af alla de i kriget deltagande magterna. Ickedestomindre är det oss tillåtet att begagna oss af omständigheterna, sådane de gestalta sig, och i Skandinaviens intresse granska protokollet, sådant detta blifvit uppsatt af Österrike, adopteradt af de allierade och antaget af Ryssland. Vi vilja ej tala om de fyra första punkterna, ty det är blott den femte nyligen bifogade, som gifver något stöd åt Skandinaviens förhoppningar och utsigt till ett sådant skadestånds utkräfvande af Ryssland, som endast kan fullständiggöra de fyra första garantierna. I det österrikiska fredsförslaget har man varit mån att vidtaga försigtighetsmått mot Rysslands eröfringsförsök åt Svarta Hafvet till, men det är icke mindre vigtigt att träffa sådane vid Östersjöns kuster. De fyra första punkterna äro i förväg begränsade,; den femte erbjuder en större utsträckning,