Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1856, sida 1

betryggad, samt Norges gränser skyddade mot ett nytt infall. Gränsen blefve lättare att försvara, om den söderut förlängdes till en gifven punkt på andra sidan Uleåborg, ty denna stad med dess omkrets erbjuder alla förmånerna af en vigtig militärisk position och kan tjena Ryssarne till en ganska fördelaktig operationsbas. Öfverlemnadt i Svenskarnes händer, kunde deremot Uleåborg blifva ett bålverk, mot hvilket inkräktarens alla ansträngningar skulle stranda. Vi böra vid detta tillfälle fästa läsarens uppmärksamhet på de afsigter Ryssland hyste, då det år 1809 fordrade, att dess gränsor skulle framflyttas ända till Kalix elf. Kartan visar oss, buru långt i sydvestlig riktning Ryssarne derigenom skulle framträngt. Om Ryssarne genomdrifvit sin vilja, hade å ena sidan Finnmarken blifvit afstängd, och å andra sidan Sverge beröfvadt det område, som ligger närmast Norges tempererade fjärdar. Böra ej de lärdomar, man måste draga af 1809 års händelse, nu bära sina frukter, och vore det ej öfverensstämmande med en sund politik att bestämma nutidens försigtighetsmått efter de planer och afsigter, Ryssland vid den tiden hyste, d. v. s. tillbakaföra ryska gränsen lika långt på andra sidan Torneå, som Ryssarne fikade att få den framskjuten i vestlig riktning? Det är sannt, att fördraget af d. 21 November lofvar Skandinavien Frankrikes och Englands bistånd mot hvarje inkräktningsförsök. Men får man hoppas, att Frankrike och England midt i djupaste freden, sedan deras härar återvändt hem, åter skulle sätta sig i rörelse vid hvarje steg Ryssland gör utöfver sina gränser? Man vet, att det icke är genom storartade företag och djerfva eröfringståg Ryssland tillvext i område; zarväldet gär framåt med små steg, och med uppehåll mellan hvarje, för att ej väcka uppseende och åstadkomma buller. Vid hvarje enskilt dylikt steg skulle saken synas alltför obetydlig, för att förtjena stormagternas aktiva mellankomst, och man måste med skäl frukta, att de ej skola öppna ögonen, förrän alla de obetydliga inkränktningarne tillsammanlagde bilda en gan ska fruktansvärd totalsumma. För öfrigt kunna ju förhållanderna förän dra sig på sådant sätt, att den af de vestr: stormagterna lofvade garantien blir illusorisk rens och händelsernas lopp kunna ju — de Gud förbjude — framkalla en brytning mel lan Frankrike och England. Hvad blir då a den gemensamma garantien? Man bör e föröfrigt förgäta, att dylika garantifördras kunna upphöra att vara gällande tillika med de förhållanden, som framkallade dem. D. skandinaviska ländernas historia erbjuder et bevis för denna sanning. År 1720 under tecknades af Frankrike och England en ge mensam skyddstraktat, som tillförsäkrad Danmark fredlig besittning af Slesvig, me hvilken verkan utöfvade denna traktat på d händelser, som timade i Danmark efter 1848 Behöfdes icke nya protokoller och nya för drag, och är det ej tydligt, att Slesvig änn (i dag är orsaken till alla de förvecklingar som uppröra Danmark? Medgifvom, att de hufvudsakliga betydelse, som kan tillägga fördraget af d. 21 November, är, att det ka betraktas såsom det första steg Sverige tagi till att uppträda gemensamt med vestmagtel na, men att det såsom skyddstraktat ej ska kunna motstå tidernas ovisshet och afståndet syårigheter. Hvad som nu således måste vara af vig sär att gifva Sverige och Norge en politis ställning, hvilken sätter den i stånd att me egna krafter och utan vestmagternas mellar komst försvara sig mot Ryssland. Frankrik och England hafva deruti lika sfort intress som Skandinavien. Men till en sådan stäl