Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1856, sida 1

—————————— — ———— Paul tog brefvet, läste det och sade derefter mcd blygsel: — Surcouf är en man ... men vi! — Hvem hindrar dig att också vara en man, inföll Vandrusen; — har du icke fri vilja och förnuft? . — Vilja och förnuft! utbrast Paul; — passionen gör viljan till slaf och förnuftet till galenskap. Jag blir åter hvad jag var i går. Nej, jag var i går lyckligare, ty då kunde jag åtminstone förbanna henne, som eger min kärlek, men nu måste jag hysa aktning och vördnad för henne; jag måste försona mig med en vän, måste lefva och bära tyngden af ett hopplöst lif. Uledan Paul talade, hade grefven stigit upp och, åtföljd af Råvest, inslagit skogsstigen, som förde tillbaka till nybygget. Vandrusen fattade Pauls arm och förde honom med sig i samma riktning. — I sanning, Paul, jag förstår dig icke, sade den godmodige Holländaren. — Det förundrar mig icke, ty det är vanligt, svarade Paul. — Jag tycker, fortfor Vandrusen, — att din ställning nu är mycket bättre än i går, då du fruktade att grefven . . — Grefven, är icke han här ännu? afbröt honom Paul, pekande på Raymond, som gick framför dem på omkring tjugo stegs afstånd; — en tredje okänd rival vore mindre farlig för mig, än just dender andre, som jag blott känner alltför väl. Det är han, som efter enkesorgens slut blir den lycklige; du får se, att jag ej misstager mig. — Du gör alarig annat än misstag, inföll Vandrusen med en viss skärpa i tonen.