Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1856, sida 2

—— Korrespondens. Stockholm den 4 Mars. För den, som blott mera sällan kan skänka sig nåjet att brefvexla med sina vänner i landsorten, och likväl vill med sina betraktelser någorlunda följa med den sednast. förflutna tiden samt dertill våga sig in på den kommande med gissningar, är det för närvarande icke så aldeles lätt att veta, hvarmed man skall börja. Ty dels hafva på de sista veckorna ovanligt många tilldragelser timat, dels af för hvarandra främmande beskaffenhet, dels egande ett slags sammanhang, om icke af orsak och verkan, åtminstone genom sin likhet i karakter såsom tidsbilder, och hvilka äro förtjenta af uppmärksamhet, att redan detta väcker någon villrådighet, för att icke framkomma med en redan aftröskad halmkärfve, dels hafva tidningarnas anmärkningar och ledande artiklar i anledning af dessa händelser varit till någon del så sväfvande och motsägande, att de utgöra en labyrinth, genom hvilken det är svårt att hitta rätta vägen, så att en kritik öfver kritiker nu som i Thorilds tid väl kunde behöfvas. Jag vill emedlertid, i hopp om M. H:s öfverseende, äfven försöka våga mig ett litet stycke ut på detta fält. Ära den som ära bör; och främst nämner jag derföre att sistlidne Fredag begrofs härvarande grosshandlaren Nils Magnus Höglund. Det var hvad man i hög grad kan kalla en redbar borgersman. Aftonbladet för Lördagen innehåller om honom en meddelad nekrolog, som är fullt sanningsenlig. Hans exempel lemnade ett ytterligare bevis på den erfarenheten, att de män hvilka äro de utmärktaste i sitt fack, ofta äro sådana, som under den tidigare ungdomen fått härda sin själskraft genom behofvet af egen ansträngning för sitt uppehälle, många gå på sådant sätt förlorade, men för dem som hafva allvar och karakter nog, att hvarken nedslås af misströstan, eller ledas på afvägar af förförelsen, är behofvet att förlita sig på egna krafter en förträfflig skola. Höglund var en sådan natur, han bestod pröfningen med heder och skördade äfven belöningen derför. Det vackraste man kan säga om honom är, att han hade ovanligt många vänner, och efter hvad jag tror, ingen ovän, samt åtnjöt den mest oinskränkta högaktning. Derjemte ansågs han vara i sin branch, kanske den skickligaste köpman på hela börsen, hvilket vitsordas deraf, att han, med ett behagligt sätt att behandla sina affärskunder ändock efter en tid af omkring 7 år, då han etablerade egen firma med ingalunda stora egna tillgångar, nu lärer efterlemna en förmögenhet af nära en half million rdr bko. Nekrologen i Aftonbladet skildrar honom för öfrigt på ett värdigt sätt och förtjenade att utklippas och förvarag i plånboken för att dagligen genomläsas af alla unga kontorister, såsom en ur lifvet hemtad uppmaning till efterföljd och till beredande af sann lycka. Presidenten Skogmans — numera baron Skogmans — frånfälle var en betydande händelse, i anseende till den långvariga och ingripande roll, hvarmed den aflidne deltagit i regeringsärenderna under Carl Johans tid, såsom ända ifrån början af 1820-talet och under ett påföljande tjugotal af år finansminister eller statssekreterare för handelsoch finansexpeditionen, innan han förflyttades från taburetten till den beqvämare fåtöljen i kommerskollegium. Tidningarna hafva ännu icke gifvit någon nekrolog öfver honom, af sann och tillfredsställande beskaffenhet. Aftonbladet innehöll ett par dagar efter dödsfallet ett obetingadt loftal, andra hafva angripit hans minne med plumpa mystiska antydningar om en smutsig falhet. En riktig uppfattning af hans personlighet fordrar det erkännande, att han var en på hufvudets vägnar sällsynt utrustad man, som genom åtnjutande tillika ända tills öfver 60 år af en oafbruten berghelsa ägde en ännu sällsyntare arbetsförmåga. Äfven på hjertats vägnar kan mycket af det bästa sägas om honom. En angenämare förll man handa Afa JA ha —