Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1856, sida 3

svenska flottiljen utfärdades en kejserlig ukas — sådana som sedermera så mången gång ljungat öfver Finlands nejder — och stadgade lifsstraff för dem som bragte de försmäktande Svenskarne proviant eller vatten. Ryssarne, så uppfinningsrika i åtgärder att gifva eftertryck åt sin herrskares befallningar, ville här betaga de, Svenskarne så innerligen tillgifne, Finnarne hvarje medel att kunna bryta emot herrskarebudet. De uppdrogo derföre och sönderslogo alla de fredliga strandboarnes båtar och farkoster, som af dem kunde öfverkommas, och bevakade dessutom noga och sorgfälligt stränderna. Men B. och några andra behjertade Finska män, som icke med liknöjdhet och låtsad undergifvenhet kunde åskåda Svenska flottans beklagansvärda belägenhet, trotsade farorna och lyckades att bringa både mat och vatten till sina Svenska bröder. Falheten och inställsamheten, som äfven bland det bästa folk stundom hafva en och annan tillbedjare, uppenbarade sig här i församlingens egen själasörjare, hvilken icke aktade för rof att hos de ryska myndigheterna angifva de unga Finnarnes raska oeh aktningsvärda handling, likasom han icke lärer underlåtit att på annat lika värdigt sätt hafva gått fienderna tillhanda, allt mot vedergällning af fjerdingar, fyllda med — silfverrubler. Lyckligtvis erhöll B. i tide underrättelse derom att han blifvit förrådd, och för att undgå döden eller ett qvalfullt lif i Siberiens ödemarker, tog han till flykten och undkom lyckligt den hotande faran till sin familjs både smärta och glädje. Sålunda förflöt ett år utan att fru B. fick någon underrättelse om mannens öde. Sorg och fattigdom blefvo nu den förr så lyckliga modrens lott, men förtröstan och hopp uppehöllo hennes mod, så att hon icke dukade under för bekymret. Sveaborg var förrädiskt uppgifvet, Finland var — Ryskt, fastän fredstraktaten ännu icke bestämt Bottniska viken, Ålands haf och Torneå elf till Rysslands gräns mot Sverge. Då anlände oförmodadt ett bref — ett bref från hennes man, hvilket kallade henne och barnen till Sverge. Genomträngd af tacksamhet för Försynens skickelser, förde hon brefvet till sina läppar, tryckte barnen till sitt hjerta, och fuktande med heta tårar den kära fosterjorden, öfvergaf hon det hus och hem, som hon lärt värdera och älska, för att på andra sidan hafvet gå okända öden till mötes. Men hoppet var hennes tröst och återseendet af hennes make den ledstjerna, hvarefter hon styrde sin kosa. Hon inskeppade sig och sina barn i en närbelägen Finsk hamn, och i sällskap med flere Finska ädlingar, som icke ville underkasta sig det nya herraväldet och af hvilka flere sedermera blefvo en prydnad för svenska armåeen, företog hon resan till det gamla moderlandet, i hvars hufvudstad hennes man var henne till mötes. Attskildra återseendets ögonblick vore fåfäng möda. Mannen, som lyckats erhålla en plats såsom inspektor på en herregård i Roslagen, förde öfverlycklig dit sin icke mindre lyckliga hustru. Väl saknade de mången gång det glada tjellet på andra sidan hafvet och tänkte med tårfulla blickar på hvad de der lemnat, men med undergifvenhet voro de belåtne med deras förändrade ställning och genom förenade ansträngningar lyckades det dem uppfostra barnen så att ett och annat af dem kunde tid efter annan lemna föräldrahemmet. Sålunda förflöto 10 år, då B. ännu i sin kraftfullaste ålder afled. En tid af omtanka och bekymmer uppstod då för hans enka. Hon flyttade till Stockolm, hvarest hon genom ytterlig flit och arbetsamhet, under bekymmer och försakelse förskaffade sig och de yngre ännu oförsörjda barnen ett knappt och torftigt uppehälle. Hennes äldste son, som blifvit anstäld vid tygstatsverkstäderna i hufvudstaden och ingått ett lyckligt äktenskap, blef 16 år derefter, och sedan hans yngre syskon uppnått den ålder att de börjat kunna se sig sjelfva tillgodo, kommenderad till tjenstgöring vid en garnisonsort i en stad i södra Sverige. Han tog sin gamla ålderstigna moder med sig, och den sonliga kärleken vedergällde den ömhet, modren förut i så rikt mått slösat på sonen. Den gamla framlefde ett tarfligt men sorgfritt lif. Hvem var nu lyckligare än Fru B.? Hon egnade sin tid dels till hjelp och biträde åt svärdottern och dels till sin sonsons uppfostran och vård. Under denna tid var hon dock icke fri från sorgens hemsökelse. Fyra af hennes barn gåfvo hvar efter annan sin gärd åt förgängelsen, och sonhustrun lemnade äfven snart den lilla sonsonen moderlös. Fru B. såg i dessa nya sorger endast pröfningar och suckade: Herran gaf och Herran tog. Men bitterhetens kalk var ännu icke till botten tömd. Sonen förflyttades till tjenstgöring i Wisby, och modrens ålderdom och bräcklighet förbjödo honom att ännn en Ssna anförftro hennes lif åt