Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1856, sida 2

1 PP As MI 2 ee -— re örl tt if kejsar Alexander efterskänkta lån. Man torle invända att han gjort det till följd af sitt itagande att liqvidera Sverges statsskuld, men skänken var, märk väl, gifven innan Carl Johan åtog sig denna negociation, (hvilken, i förbigående sagdt, utfördes på ett sätt, som i grund skadade hela Sverges kredit) för hvilken han betingat sig de 24 millioner francs, som erhöllos i lösen för Guadeloupe, samt 200,000 rdr bko årlig ränta af svenska statsverket. Det lider således intet tvifvel, att ju Rubelfonden var statens och icke Carl XII:s och Carl Johans enskilta egendom. Det var väl ock på denna grund man ville lemna åtminstone en del, de 104,000 rdr, som användes till inköp af husen å Helgeandsholmen, till svenska kronan. Då denna handel försiggick ansågs allmänt meningen dermed vara, att de inköpta husen skulle nedrifvas, för att lemna rum åt en af Stockholms. borgerskap kort förut beslutad brobyggnad öfver Norrström. Meningen var sålunda god, ehuru det varit oegentligt, om konungen utan Ständernas medgifvande nedrifvit kronans egendom. Och att husen inköptes för kronans räkning bestyrkes ännu mer af rådhusrättens berättelse om sättet, hvarpå köpet och lagfarten försiggingo, hvarom det heter: Sedan Herr Statskommissarien och Riddaren af Kongl. Nordstjerne-Orden Frödelius, till Rådhus-Rätten inlemnaf de köpeoch salubref, hvarmedelst Guldsmeds-Åldermannen zethelius, Silkesfärgaren Thunberg och Körsnärs-Enkan Sundvall för ofvannämnde summor en hvar till Kongl. Maj:t och Kronan försålt förenämnde fasta egendomar, för att för Kongl. Maj:t och Kronan å desse egendomar erhålla lagfart, samt Herr Stats-Kommissaren jemväl inlemnat de bevis, som, särskilt för Stockholms stad, efter utgifne och ännu gällande författningar för lagfarts beviljande erfordras, så lät Rådhus-Rätten uppå desse egendomar för Kongl. Maj:t och Kronan, såsom köpare, meddela uppbud, hvilka föregingo, såsom utdrag af Lagfartsprotokollet den 15 Juli, den 12 Augusti och den 9 September 1816 visa: och då under den tid, som för Slägtingar samt Nabor och Viderboende att köpt fast egendom inlösa, tilländalupit, något anspråk derom icke blifvit hos Rådhus-Rätten anmäldt, utfärdade Rådhus-Rätten under den 30 Juni 1817 fastebref uppå ofvannämnde egendomar för Kongl. Maj:t och Kronan, uppå hvilken salubrefven voro ställde, och för hvars räkning upphuden skett, och sastebrefvet blef, efter i lagen föreskrifven handaträckning emellan säljarne och köparen, Som af Herr Stats-kommissarien Frödelius, hvilken om lagfarten haft bestyr, å embetets vägnar föreställdes, åt Herr Stats-Kommissarien öfverlemnadt. Men Carl Johan, blifven konung, fann att inkomsterna af de inköpta egendomarne voro ganska betydande och kunde komma honom väl till pass. Ilan kunde likväl icke obehindradt tillegna sig dem så länge egendomarne voro statens, och han aflät derföre till öfverstäthällaren i Stockholm ett så lydande bref: vÖXRL. JOHAN ete. Sedan Vi, vid granskning af Köpeoch Lagfartshandlingarne för Egendomarne under N:ris 3, 4, 5 och 6 på Helgeandsholmen här i Staden, hvilka Vi af enskilta medel (!), nämligen af den Högstsalig Konungen och Oss tillhörige så kallade Rubelfonden inlöst, emot tillsammans 104,300 Rdr, infordrat underdånig förklaring af hvad anledning Köpeoch Fastebrefven för nämnde Egendomar blifvit ställde på Oss och Kronan, enär de ensamt af Oss blifvit inköpte, har Vår Hofstalloch Kasernbyggnads-Direktion i underdånighet upplyst, att sådant grundade sig på det uti Värt Nådiga bref till bemälte Direktion härom den 19 Juni 1816 influtne stadgande; men som ifrågavarande hus vid Norrbro blifvit, icke för Vår och Kronans, utan för Vår Egen höga räkning och till Vår Egen Nådiga och fria disposition af Våre Enskilte medel (!) inköpte; Alltså gifve vi Eder sådant härmed i Nåder tillkänna, med befallning att om detta förhållande underrätta Magistraten, samt föranstalta, att nya Fastebref blifva med ofvanberörde rättelse utfärdade, och rättelsen i Uppbudsoch Lagfartsprotokollen behörigen antecknad. Vi befalle ete. ete. Stockholms Slott den 2 Febr. 1819. CARL JOHAN. C. W. Ehrenborg. Rådhusrätten dristade i dessa menlösa tider icke vägra att efterkomma den erhållna befallningen, utan beslöt d. 8 Mars 1819 att döda det förut utfärdade fastebrefvet och utfärda ett nytt, stäldt på Konungen. År 1822 fästades dåvarande Justitie-ombudsmannen baron Mannerheims uppmärksamhet på denna sak, och han infordrade rådhusrättens förklaring derom. I denna förklaring, hvarur vi hemtat förestående uppgifter, stödjer rådhusrätten hufvudsakligen sin sednare åtgärd derpå att det först utfärdade fastebrefvet blifvit af öfverståthållaren till rådhusrätten återlemnadt. Carl Johan hade således vetat förskaffa sig detsamma från statskontoret, till hvilket verk statskommissarien Frödelius måste hafva, efter köpets afslutande, öfverlemnat handlingen. Friskytten slutar denna märkvärdiga historia med följande ord: vDessa för statens medel och räkning so — i . DILr