Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1856, sida 2

— ————— ——— — ge Marchand . . han som sköt ihjäl sig på II de France .. han plägade ofta jaga i Sakalonernas skogar, och han har berättat mig, att han der påträffat hela skockar af vaktlar, icke större än ortolansparfvar . . . Har ni hört talas om sådane vaktlar, herr grefve? — Aldrig . . man jagar aldrig kramsfågel hos oss. — Men jag, jag är icke så nogräknad, jag jagar hvad som helst, och fiskar desslikes rätt gerna, utom i grumligt vatten. — Ni arbetar således icke i dag? frågade grefven i torr ton. — Jag har fått permission, såsom jag redan nämnt. Läkare ha förbjudit mig att arbeta strängt; jag skulle få lungsot, påstå de, och deruti ha de nog rätt, ty jag hade en farbror, som dog vid trettiosex års ålder af ingenting annat än arbete. Fråga kusin Paul: han känner den historien. Men jag svor på min farbrors graf att vara rädd om hans högtälskade brorsons lif . . . Ah, se der är kusin! Han sticker just nu upp ur vattnet. Jag skall gå och helsa på honom, och sedan börja mitt fiskearbete .. ty det är också ett arbete, ett ansträngande arbete, herr grefve! Tänk er bara att i flera timmars tid stå orörlig i solskenet utan parasol! Fiskaren blir sjelf stekt före sina fiskar. Sedan Paul klädt sig i badskjulet, lemnade han detsamma, gick efter någon tvekan fram till Alban och helsade honom godmorgon. — Men ser du icke din vän, herr grefven? Skall du icke helsa på honom också? frågade Alban. — Vi ha redan träffats, svarade Paul. — Hvad du har blifvit blek efter badet, fortfor Alban, — och ändå är hafvet alltid så varmt här! — Vattnet var kallt i morse, sade Paul.