Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 februari 1856, sida 1

detta allenast en ekonomisk fråga, och att han hellre velat i skattkammaren inbringa en million, än att läta skeppen ruttna i hamnarne utan något gagn. I sjelfva verket var hela detta ryska buller blott ett väsen öfver ingenting, men med afsigt att gifva ökadt eftertryck åt vissa för Sverge vida farligare yrkanden. Man vet att Norges nordligaste landskap, Finnmarken, gränsar till ryska lappmarken och omsluter en del deraf. Sedan Peter den Stores tid hade mer än ett försök blifvit gjordt att bekomma en del af detta landskap för rysk räkning: gränserna mellan begge staterna voro illa uppdragna, hvilken omständighet gaf upphof åt ständiga förargelser. Ryssland hade isynnerhet godt öga till en vik, som kallas Warangerfjorden, för att der anlägga marinetablissementer. Frågan förblef alltjemt in suspenso, intill Sverges förening med Norge, och det var då, Carl Johan hade att uthärda kampen emot Rysslands fordringar, — det var slutligen, för att vinna ett uppoffrande af Finnmarken, Alexander visade sig så förbittrad öfver Carl Johans försäljning af de halfruttnade skeppen. Emellertid afgick nu Alexander I med döden och Nicolaus besteg thronen under mycket brydsamma förhållanden. Utan att förutse huru den storm, som vid hans anträde blifvit upprörd, skulle slutas, ansåg han försigtigt att försäkra sig om godt lynne hos Stockholms-kabinettet. Den gamla tvisten angående gränserna mellan Ryssland och Norge blef alltså uppgjord, genom en traktat, som helt och hållet lemnade det efterfikade landskapet i Norges besittning. Men sedan Nicolaus lugnat allt hemma hos sig, ångrade han sitt förhastande, och Ryssland återgick till sina fordra försök och sina gamla trakasserier. Besittningen af Finnmarken och dess fjordar hade blifvit en fix id6 i St. Petersburg. Man vet att 1830 års händelser inkastade förvirring uti den europeiska pentarkien, och man hade från denna dag både den heliga alliansens bantr och de vesterländska konstitutionella regeringarnes; denna omständighet syntes för Carl Johan gynnande att undandraga sig Rysslands pressning: han hoppades blifva hörd och understödd af England och Frankrike, lika så intresserade som Sverge at att hejda Rysslands inkräktningar. Hvad skall man säga om Frankrike och England vid detta tillfälle, om icke att de måtte varit angripna af den mest obotlig: blindhet ? Det var i denna kinkiga ställning, Sverge framlefde de påföljande åren, på kredit hos en granne, som icke ens brydde sig om att dölja sina afsigter for framtiden. lofvet i Stockholm var fritt, så mycket man kan vara det, när man midt emot sig har en oupphörlig hotelse, benämnd Bomarsund, ett nordiskt Sebastopol. En dag störtades detta Bomarsund af förbundets kanoner: detta var för Sverge första steget till dess befrielse från ryska oket. Nästföljande året afslöts i Stockholm för draget emellan Frankrike och England ocl Sverge. Nu är Sverges emancipation ifrår Ryssland fullständig, ty stödd på detta fördrag kan konungen af Sverge hädanefter med et afgörande nej besvara alla Rysslands på tryckningar. Stockholmsfördraget är ett moraliskt hugg i bältet på ryska makten; må kabinettet St. Petersburg taga sig till vara, att de moraliska hugget icke förbyter sig till mate riela! Det i Stockholm afslutade fördraget. ha således helt och hållet förändrat Sverges ställ ning. Sverige har trädt ut ur det ryska trång målet och gått in i kretsen af den Vest-Euro peiska politiken. Tlädanefter, det är lätt at —7b15q E—