Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1856, sida 2

— Kanske värman besvärar er? — Nej, madame. — Skulle vi icke ändra plats? Hvad sägen J derom, mina döttrar? Såsom vi nu sitta, leta sig solstrålarne väg mellan palmernas blad ned till oss. Det är sannolikt denna olägenhet, som hindrat grefve Raymonds framsteg. — Nej, det är icke solen, jag fruktar, inföll Raymond med tonvigt på hvarje ord. Aurore låtsade ej förstå Raymonds hänsyftning, utan steg upp, för att utvälja den skuggrikaste platsen. — Gör er intet besvär för min skull, sade grefven, idet äfven han steg upp; — mina damer, jag har äran rekommendera mig. — Ah, ni lemnar oss! — Ja, madame, jag ämnar nu skrifva till kapten Surcouf; ni vet, madame, att det är öfverenskommet. — Åh, tid att skrifva bref får ni när som helst, fortfor Aurore, som nu åter börjat syssla med sin halmflätning. Ja, i Paris har man alltid tillfälle att skrifva bref, såvida man ej är upptagen med revolutioner; men här är det en annan sak: för att vara någorlunda säker, att underrättelsen skall framkomma till behörig person måste man afskicka den till minst tre olika punkter: till Cheribon, Kalima och Madura ... och att skrifva tre bref af samma innehåll, fordrar både tid och tålamod. — Grefve Raymond, sade Aurore, — jag skall tillsäga Minian, att han utväljer den bäste fotgängaren bland sina män, för att i morgon bege sig på väg med edra tre bref. — Jag stannar i förbindelse derför, svarade gref