Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1856, sida 3

stick, hvilken han bestämde för biblioteket i Stockholm och den Sverge nu eger. Jag har sökt karakterisera Fogelberg såsom menniska; återstår nu att undersöka hans verk. För att rätt bedöma Fogelbergs arbeten och kunna öfverse hela utsträckningen af den bana, han tillryggalagt, torde dessa böra indelas i tre klasser. Denna indelning är af dubbel fördel: den skall icke allenast bidraga att mera oafhängigt uppskatta det egendomliga värdet hos de bilder, som tillhöra samma idekedja, utan äfven visa utvecklingen af hans konstnärsanda. Till första klassen kan man då räkna de bilder, som äro lånta från den antika mytologien. I dessa arbeten, som äro utförde med mycken omsorg, ser man Fogelberg tillämpa Pierre Gu6rins reglor, men han höjer sig ej med lätthet utöfver dessa. Visserligen begagnar han den anvisning, Vatikanens och Kapitolii skatter i så lriklig mån erbjuda honom, men han vågar ej ännu vandra sin bana på egen hand, utan sin lärares vägledning. Till andra klassen kunna hänföras de bilder, som äro hemtade ur skandinaviska mytologien. IIär kan Pierre Gurin ej längre vägleda honom. Oaktadt sin djupa vördnad för den store konstnär, som för honom belyste den sanna skönhetens herrlighet, oaktadt det misstroende till sig sjelf, hvilket låg i hans karakter, nödgas han nu sjelf bryta sin bana. Han studerar med ifver de nordiska sagorna; de typer, han vill efterbilda, söker han nu inom sig och i minnet af hvad han fordom läst. Han tviflar på sin förmåga, stannar och vacklar, men slutligen belönas hans ihärdighet med en fruktsam originalitet, som förvånar hans vänner och icke mindre honom sjelf. Han trodde sig dömd till evig undergifvenhet under det förhanden varande, men, tvungen att behandla nya ämnen, upptäcker han hos sig en oväntad kraft, hvarom han ej hade något begrepp. Från detta ögonblick framträder han såsom mästare i konstens rike: han studerar de gamle, men efterhärmar dem icke längre. Han ser i andanom de verk, af hvilka han är mäktig, utveckla sig i det oändliga. Af de gamle Grekerna lånar han liniernas renhet och valet af form, men idåen oth sättet, hvarpå den bör väckas till lif, finner han hos sig sjelf. Medan han ännu uteslutande sysselsatte sig med grekiska mytologien, förkastade han ett af en hans vän föreslaget nordiskt ämne såalltför farligt. Grekerna, sade han, hafva ej behandlat det, och med detta svar lugnade han sitt samvete. Men då slutligen den nordiska sagokretsen öppnade sig för honom, kunde han ej längre fasthålla sina betänkligheter, utan att tillintetgöra de nordiska gudagestalterne, genom att ingjuta dem i grekiska typer. Han sökte då förena den väsendtliga grundtanken i de ämnen, som ur de nordiska sagorna erbjödos honom, med de engång för alla fastställda principer, som de grekiska konstskolorna i Agina, Sicyon och Athen lemnat oss i arf. Huru svårlöst än denna uppgift var, kan det ej nekas, att han löst den. Originel i sina ider, har han i formen förblifvit trogen den antika konstens traditioner. (Forts.) a —— 2