Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1856, sida 1

sta lektion. Jag hoppas, att lärjungen skall göra dig heder. Huru lätt än tonen var i detta samtal, vågade ingen visa ett leende ansigte. Enkesorgen eller vördnaden var ännu målad i allas drag. Emellertid skulle en skarpsynt iakttagare märkt en svag början till den förändring, som utgör gränsen mellan den sista tåren och den första strålen af lefnadsglädje. Afven den mest hjertgripande sorg har sin höjdpunkt och sin nedgång — en lycka för menskligheten, som utan gensägelse är skapad för att lida. IIjertat måste hvila ut, för att utdestillera nya tårar, som visserligen ej behöfva vänta på att bli använda. Lycklig den, som förstått lifvets gåta . . som gjuter dem i en ädel sorg för menskligheten! Augusta fattade med sina små elfenhvita fingrar Raymonds händer, för att inlära dem i arbetets mekanism, och tycktes serdeles belåten med sin elevs goda anlag. Under denna lektion i halmflätningens elementer fortfor samtalet: — Jag får ej försumma att å alla våra vänners vägnar tacka kapten Surcouf, som visat sig frikostigare mot oss, än om han varit konung öfver Indien. Tobaken och Manillahalmen kunde ej inträffa lägligare. Med tobaken har jag gjort alla våra raska karlar lyckliga, och Manillahalmen kommer, såsom ni ser, oss fruntimmer väl till pass. Hvad de många tygerna och väfnaderna beträffar, blifva de oss ännu nyttigare. Sålänge de stackars fridlöse ej blifvit väl uppklädde, skola de sjelfve hålla sig för vildar. Kläderna göra menniskan. — Det är äfven min äsigt, sade Raymond. — Tror ni herr grefve, fortfor Aurore, — att vi SRA hoppas på ett litet besök af kapten Surcou