Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1856, sida 3

Rätteganasoch Polissaker. I Onsdags på morgonen hade drängen Carl Eriksson, i tjenst hos handlanden Jansen, å Fisktorget mött tvenne karlar, af hvilka den ene under rocken burit en afskuren tåglina, hvilket förekommit honom misstänkt, hvadan han anmält förhållandet för extra poliskonstapeln Sandin, som fasttagit och i polisvakten uppfört dessa båda gynnare, hvilka befunnits vara hamnbusarne Petter Andersson och Carl Theodor Nilsson. Vid med dem inför poliskammaren anställdt förhör, erkände Andersson, som burit linan, tillgreppet, hvaremot Nilsson förnekade all delaktighet i detsamma, sägande sig väl vid ifrågavarande tillfälle ha varit i närheten af den handlanden Gustaf kerling tillhöriga båt, hvarifrån han sett Andersson kapa linan, men först senare, eller sedan affären lyckats, sammanträffat med honom. Denna förklaring båtade emellertid icke något för Nilsson, ty bäda kamraterne måste ändock följas åt till stadshäktet och målet remitterades till rådhusrätten. Drängen Eriksson belönades med 5 rdr riksmynt för tjufvarnes upptäckande. — Sedan poliskonstaplarne 34 A. Andersson och 36 S. Andersson inhemtat, att trädvirke tidigt i Tisdags på morgonen blifvit sönderstyckadt på gården till förra Norbergska egendomen vid Smala Vägen i Masthugget, hvilken possession nu eges af förre smeden S. Hansson, hade konstaplarne, dels i anseende till den ovanliga tid detta skett och dels af andra förekomna misstänkta omständigheter, infunnit sig uti nämnde hus, hvarest påträffades tvenne hela golfplankor och en afhuggen dito, märkte med hokstafven G. På tillfragan om åtkomsten till plankorna, uppgaf Hanssons systerson, Anders Gustat Johansson, att Hansson tillhandlat sig desamma för längre tid sedan, i afsigt att begagna dem till loggolf; men Hansson sjelf deremot ville alldeles icke kännas vid plankorna, som han sade sig hvarken ha köpt eller en gäng visste huru desamma inkommit på hans gård. Plankorna blefvo emellertid aflemnade till grosshandlaren P. Welin, som igenkände desamma vara stulna från hans vid Smala Vägen befintliga trädvaruförråd. Målet uppsköts till annan dag för Hanssons med fleras hörande. — Qvinspersonen Anna Katrina Andersson, ProstAnna? kallad, känd för vildsinthet samt fylleri och som alltsedan 1848 haft det nöjet att jemnt logera på spinnhuset, med undantag af de korta mellantider, hvilka varit henne erbjudna att söka skaffa sig laga försvar, men som hon i stillet illa användt, enär hon derunder begått hvarjehanda oordentligheter, dömdes i Tisdags ånyo af poliskammaren såsom försvarslös till korrektionsinrättningen på trenne år, från hvilket ställe hon nyligen utkommit. Anna Cajsa, som förklarade sig nöjd med utslaget, begärde såsom en grace att med görligaste första blifva afsänd till det för henne välbekanta ställe, der hon utan tvifvel fann det trefligast att vara.