Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1856, sida 1

— harligare och listigare än en Javanesisk tiger! upprepade Raymond i en ton, som hade en fin anstrykning af gäckeri. En förälskad man har emellertid nog fint öra, för att uppfatta den finaste skiftning i det uttryck, en rival gifver sina ord. — Ja, herr grefve, tro mig på mina ord! fortfor Paul, förtjust öfver att nu ändtligen fått samtalet i gång. — Detder villebrädet, sade Raymond i samma ton, — lär vara obekant för herr de Buffon; man lär väl icke finna dess namn i hans naturalhistoria? — Jag har ej äran känna herr de Buffon, inföll Paul, härmande grefvens ton; — men han måtte vara en dalig naturforskare, om han ej klassificerat Bantam-djuret framför svarta tigern. Vid detta namn spratt grefven till och betraktade Paul med en frågande blick. — Ja, Bantam-djuret, upprepade Paul i triumferande ton; — om ni känner herr Buffon personligen, så påminn honom, att han icke glömmer det djuret. Den svarte tigern är det bästa och medgörligaste kräk i verlden; dan gapar på er med stora dumma ögon och ber er jaga en kula genom sitt hufvud, men gör ni icke honom den tjensten, blir han visserligen arg och ursinnig. IIvad mig beträftar, har jag, såsom nämdt, gjort mig tre tigrar förbundne. Men Bantamdjuret .. Bantamdjuret är af ett helt annat slägte; det smyger sig om natten in i qvinnornas sofkammare, bortför dem och släpar dem med sig i en underjordisk håla. Raymond bleknade, och frågan dog på hans läppar; hans kropp skilfde af feberskakningar. — Egentligen finnas inga vilddjur, fortfor den unbe nybyggaren, — utom sådane som vandra på två ben och kunna bruka tungan till lögn och falskhet.