Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1856, sida 1

Den 23 Februari. Venersborgs tidning ställer sig, i afseendo å striden mellan Aftonbladet och Sv. Tidn:n förande den nya landshöfdinge-instruktionen, på den sednare tidningens. sida, d. v. s. instämmer i den äsigten, att det kan vara lagligt och rätt, att landshöfdingen, som oftast är tagen från något regemente eller från hofvet, med fullkomlig obekantskap om hvad till hans ämbete hörer, men gemenligen med så mycket högre tanke om sin egen vishet och öfverlägsenhet, skall kunna, under vissa förhållanden, från ämbetets utöfning skilja landssekreterare och landskamrerare, eller samma tjenstemän, som vid landshöfdingens frånvaro utgöra landshöfdinge-ämbetet, samt vidare, af egen maktfullkomlighet, utan laga ransakning och dom, suspendera på tre månader landträntmästare, länsnotarie, länsbokhållare, kronofogde och häradsskrifvare, och slutligen alldeles från tjensten skilja länsman, landskanslist och landskontorist. De vigtigaste af dessa tjenstemän äro utan tvifvel kronofogdar och länsmän, de förra tillsatta med konglig fullmakt. IIuruvida regeringen lagligen kunnat utfärda en förordning, som så djupt ingriper i deras rätt, torde nästa riksdags konstitutionsutskott komma att utreda; men ifven om det lagliga här lemnas åsido, kan man väl ej finna det annat än förderfligt, att ämbetsmän, som ligga folket så nära och hafva så djupt inflytande på dess välfärdsangelägenheter, skola ställas i ett sådant beroende af en individ, hvilken sjelf är helt och hållet beroende af regeringen, som tilloch afsätter honom efter behag. Vi bedja vår ärade kollega tänka sig allvarsamt in i dessa förhållanden och han skall med oss inse, att den nya författningen icke blott utgör en uppenbar kränkning af en mängd ämbetsmäns rätt, hvilka tillträdt sina befattningar under helt andra villkor och derför måste anses dervid tryggade, utan ock bär i sitt sköte högst betänkliga följder för den borgerliga friheten. Det är, för att begagna en förr använd bild, ännu en försätlig rånnsnara lagd omkring den borgerliga frihetens hals, hvilken ännu tyckes vara så oskadlig, derföre att den ligger så löst. Men då stunden är inne, skall man nog veta att draga till den. Ve det folk, som ej har ögonen öppna för hvarje, äfven det minsta sådant försök å de maktägandes sida! Den som ej älskar och vakar öfver friheten som öfver sin ögonsten, är ej värd att äga den, och skall ock förr eller sednare se sig densamma beröfvad. Beklagligtvis utgör den ifrågavarande instruktionen icke någon enstaka företeelse af styrelsens begär, att så småningom koncentrera allt större godtycklig makt i sina svaga händer. Vi upptäcka den Mefistofeliska hästfoten på flera håll. Det är