Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1856, sida 1

Lejonet och tigern rycka aldrig en qvinna ur dess bädd; de äro helt enkelt egendomsherrar, som försvara sina skogar mot tjufvar. Det är vi, som äro jufvarne. Om vi en vacker natt smöge oss till herr Palmer i Batavia, skulle han fatta sina pistoler och döda oss på stället. Ingenting annat göra lejonen och tigrarne, då man objuden besöker dem i deras hem. Tänder och klor äro deras vapen; de kunna ej skjuta ned oss, derför äta de upp oss: det är deras lagliga rättighet alltsedan Adams tid . . . Men vilda menniskor ha ej rättighet att nattetid intränga i andras hus. IIvarför bygga de sig ej hus sjelfve, de lathundarne? Vilda menniskor hafva förnuftet, hvilket Gud gifvit oss alla, som bära menniskonamn, och de böra derför förstå att vörda qvinnor, som sofva, och den heliga oskulden, som aldrig sofver. — Det är alldeles rätt, sade Raymond, — men ni har icke berättat ännu, hvad som händt i afseende på Bantam. Raymond darrade vid tanken att få höra någon förfärlig historia, men brann icke destomindre af nyfikenhet ... denna nyfikenhet, som kallt fordrar ljus i hemligheter, som skaka vår själ och isa blodet i våra ådror. Paul skildrade då den minnesvärda natten i Ovesteins hus, Auroras bortförande och Bantams död i det underjordiska templet. Raymond glömde för ett ögonblick den försigtighet och varsamhet, han ålagt sig att iakttaga och utropade med tårade ögon: — 0, att ni kunde uthärda en sådan scen, Paul! Uthärda att se henne i bofvens händer! — Jag var ju säker att kunna rädda henne! — Men att ni kunde uthärda det! . . . Att ni icke dog! fortfor grefven.