Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1856, sida 1

sig med henne och derefter ger han sig ut på långresor från den ena verldsdelen till den andra. När han så kommer hem efter sju eller åtta års fränvaro, får han veta, att hans fästmö funnit en sådan väntan allt för lång .. att hon gifvit sig till tåls i fem långa år, men slutligen förlorat tålamodet . . . Straxt börjar han utfara mot qvinnorna, kallar dem dåliga, trolösa o. s. v. Men är det rätt det af sjömannen? Jag ville se, huru karlarne skulle bära sig åt, om de vore i fruntimmernas kläder och fruntimmerna i karlarnes, det vill säga om fruntimmerna skulle ut och segla sju, åtta år och karlarne sitta hemma och vänta på dem och taga emot giftermålsanbud af andra vackra förföriska damer, som ville få dem att glömma den bortavarande fästmön. Jag undrar, huru många karlar då skulle förbli trogna! Sjömän borde sannerligen vara rättvisare mot qvinnorna, och jag begriper icke, att Surcouf, som anhärs är en så förståndig karl, kan tänka så illa om em. Medan Raymond åhörde Vandrusens äkta holländska matrosbetraktelser, hade han småningom hemtat sig och återvunnit sin sjelfbeherrskning. Han föresatte sig att vid mötet med grefvinnan visa sig lugn och sast. Nu kom Alban Råvest och frågade, hvar man skulle förvara de dyrbara packor, som han nyss förskatfat i land. — Tillsvidare, sade Vandrusen, — kunna de förvaras derborta i skjulet. Och han pekade på en liten byggning, som låg invid stranden vid foten af en klippa. Byggningen hade under Raymonds frånvaro blifvit uppförd, och han betraktade den med större nyfikenhet, än man kunde väntat af honom i en sådan sinnesstämning. — Ni skall finna mycket annat nytt hos oss, sade