Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1856, sida 1

som förf:n i sin sednare framställning, hrilken utgör hufvudändamålet med hans uppträdande, nemligen kritiken af Sturzen-Beckers Vändpunkter, visat sig fullkomligt glömsk af de vackra grundsatser, han i tillegnan velat göra gällande hos andra. Förf:n har neml. mot Hr 5. anfört mycket litet i sak, men deremot desto mera i temligen grofva ohöfligheter. Att detta skall kunna kallas försoning, hafva vi svårt att fatta. Då sannolikt Vändpunkternas egen förf:e kommer att till vederbörlig granskning upptaga allt detta lösa tal, eller, för att begagna en förf:s älsklingsterm, sladder, vilja vi ej lägga oss ombord dermed, alldramest som andra skrifter samtidigt med förf:s utkommit, hvilka på förhand kullkastat hans få och svaga argumenter. Här förekommer likväl ett allmänt påstående, som synes oss ganska karakteristiskt, särdeles då det sammanställes med för:ns försonlighets-tal och med hans aktningsbetygelser för tvenne oppositionella skriftställare, och hvilket vi derföre ej kunna undgå att anföra. Sid. 16 yttras följande: Man behöfver uppställa en särskild fråga. Hvad är opposition i ett konstitutionelt land? Derpå lära väl de som hos oss ötvertagit oppositionens skepelse, i fall de svara utan omsvep, afgifva följande definition. Det är att motsäga allt hvad regeringen gör, förneka allt hvad regeringen säger, utfinna och utlägga landsförderfliga afsigter vid alla regeringens handlingar. Åtminstone är det säkert att vår opposition är till den grad matt och klen. Sådant har hittills lyckats, emedan vår publik är synnerligen lik de der djuren med de långa öronen och den starka ryggen, som förmå uppbära den gröfsta last af dumheter. Men alla de som skilja sig ur denna tanklösa hop, mäste finna vämjelse vid en sådan opposition. Man kan befara det följden också hos en annan, lika tanklös, men välsinnad, mängd blir den att gå öfver till en afgjord konservatism, om icke af annat skäl. åtminstone det att, om också de konservative i sin rigtning icke vore att berömma, låta de likväl aldrig en sådan råhet komma sig till last som den, hvilken de liberale så ofta i sin fosterlandskärlek råka att ådagalägga.v En mera förvänd teckning af oppositionen i Sverge, en gröfre vanställning af dess motiver och ett större förakt för den allmänna meningen hafva vi ej läst ens af konservatismens öppet erkända sakförare. Man behöfver blott kasta en blick på de sednare årens händelser, för att finna huru falska och osannfärdiga förf:s beskyllningar mot oppositionens organer äro. Huru helsades icke den nya styrelsen af 1844 med lifligt och enthusiastiskt bifall af samma opposition? Huru prisades icke den lika arfslagen, upphäfvandet af förordningen rörande gemenskap med den Gustafvianska familjen, m. m.! Huru har icke sedermera samma opposition med begärlighet uppfångat hvarje korn, hvari man kunnat spåra en mera frisinnad rigtning hos regeringen, såsom näringsfrihetsförfattningen, den nya skolordningen 1849 — hvilken man då föreställde sig skola efterföljas af en organisk lag — och nu sednast upphäfvandet af exportförbudet å tackjern? Kan det då med någon skymt af rättvisa sägas, att oppositionen motsäger allt hvad regeringen gör, förnekar allt hvad regeringen säger och utsinner landsförderfliga afsigter vid alla regeringens handlingar? — Låt regeringen framgå på samma bana som 1844; låt den vidtaga flera åtgärder i samma rigtning som tack— —— — ——