Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1856, sida 1

2 — den stackars enkan knappt lemnat sitt rum. Först i dag var hon tillstädes vid middagsbordet och smakade på karriken, som vår Aglaå tillagar så förträffligt. Ni skall knappt igenkänna henne, Raymond; till den grad är hon förändrad . . blek och mager . . men vid hennes år återvinner man snart sina krafter. Men hvarför ser ni såder på mig, Raymond? Ni måtte väl aldrig tro, att jag ljuger? — Nej, men jag .. jag förstod icke riktigt, hvad ni menade, Vandrusen .. Hon fann brefvet bredvid sig, då hon vaknade .. Huru tillgick det? — Ingenting var enklare. Mamsell Augusta emottog det af Surcoufs bud och lade det bredvid Aurore, emedan hon ej ville väcka henne. — Mamsell Augusta! invände Raymond, — jag känner ingen mamsell Augusta! — Det är en ung vacker flicka, som har en syster.. Men detder leder oss för långt från ämnet: det är hel historia... — Och var det mamsell Augusta, som till budbäraren yttrade: det är godt, då hon emottog brefvet? — Det hörde jag henne icke säga, men det måste varit hon, men hvarför frågar ni efter en sådan småsak? — Åh, den är mig fullkomligt likgiltig... men Sureouf, som till den grad misstrodde dessa ord... — Har Surcouf talat med er om Aurore och Augusta? frågade Vandrusen naivt. — Nej .. det vill säga: han har visserligen talat om Aurore .. Han påstod, att enkor.. i allmänhet . äro qvinnor. Ni förstår, Vandrusen. — Ja, jag tror mig förstå, hvad han menade. Sjömän ha i allmänhet icke goda tankar om qvinnor, och det beror af vissa förklarliga omständigheter det. En sjöman till exempel lofvar en flicka att gifta