Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1856, sida 1

Hvad åter angår behofvet af pietet i samhället, af en känsla utaf vördnad och undergifvenhet för en myndighet, så har förf:n utan tvifvel rätt deri, att en sådan känsla utgör ett vigtigt, ja oundgängligt sammanbindningsmedel mellan samhällets delar med det hela. Men förf:n har sjelf visat, att denna känsla är något helt annat än godkännande af och underkastelse under en viss gifven auktoritet, vore denna ock än så oförnuftig, då han neml. säger, att det är pieteten, som skall, om den icke genom missvård förlamas, komma att utgöra ott värn mot orätt och förtryck, uppifrån eller nedifrån eller från sidorna. Om nu pieteten, vördnaden för myndighet, auktoritet, skall kunna värna oss mot orätt och förtryck uppifrån, d. ä. från samhällsauktoriteten, så måste den naturligtvis kunna sätta sig upp emot just samma myndighet, och således icke längre underkasta sig densamma. Förf:n måste således hafva menat, att ett samhälle kan icke bestå utan någon auktoritet och denna icke utan sitt erkännande, d. ä. pietet, men just samma pietet, just denna vördnad för en myndighet, sådan den bör vara, kan tvinga oss, att sätta oss till motvärn mot en myndighet, som icke är sådan den bör vara, eller m. a. 0., som icke uppfyller rättvisans, sedlighetens och en förnuftig statsklokhets fordringar. : Det är ingen paradox, om man påstår, att all mensklig makt, endast genom sina egna misstag, genom missbrukandet af sitt inflytande, har bragt sig sjelf på fall. Detta gäller icke blott konungamakt, prestvälde, knecktvälde, utan ock sådana makter som pressens, parlamentarismens m. m. När derföre en auktoritet, hvilken som helst, klagar öfver minskadt förtroende, minskad vördnad, o. d., så är det i sjelfva verket en sjelf-anklagelse. Önskar samma myndighet, att återvinna det förlorade förtroendet, så må den allvarligt vinnlägga sig derom, genom ädla grundsatser, upphöjda åsigter och deraf följande — försonande handlingar. Och visst är, att det skall vara mycket förut brutet, som ej kan på detta sätt återupprättas. Men att fordra pietet för en myndighet, för en styrelse, som icke går i den rigtningen, som fastmer synes göra sig till lag, att trotsa det allmänna förnuftet och gäcka den allmänna rättskänslan — det är, med förlof, ett icke blott fåvitskt tal, utan ett tal vittnande om en löslig moral. Vi hafva ock en gång talat om försoning?, och detta icke såsom ett löst ord, utan ur djupet af vår själ. Men de händelser, som väckte dessa ingifvelser, buro, märkvärdigt nog, helt andra grundsatser i sitt sköte än vi kunde ana; de födde en hittills okänd allenastyrelse, som t. o. m. försmådde skenet af en aktningsbjudande rådgifvarepersonal. Försoningen var och blef under sådana förhållanden — omöjlig. De allmänna satser förf:n till vårt behjertande uttalat, äga sålunda ej rätt tillämplighet på närvarande förhållanden; vi kunna ej, Just på grund af det sinnelag han så välvilligt tillerkänner oss, antaga dem till rättesnöre. Och vi kunna det så mycket mindre, — n———— —