Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1856, sida 1

jernsexportförbudets upphäfvande; lät den iakttaga rättvisa och afseende på sann medborgerlig förtjenst i befordringsväsendet; låt den vidga fältet för kommunernas sjelfstyrelse, i st. f. att grundlagsvidrigt söka centralisera makten i sina egna svaga händer — och oppositionen skall snart vända sig i bifall och lofsånger. Till förf:ns jemförelse mellan vär publik, h. e. den stora svenska allmänheten, med djuren med de långa öronen, eller, såsom han på ett annat ställe yttrar, med fårskockarne, hvilka då en ur hopen sprungit till höger eller till venster eller tillbaka, följa alla efter — hafva vi knappt något svar, så oförsynt synes oss jemförelsen. Och att den är falsk, derpå skall författaren nog sjelf erfara ett slående bevis, då säkert ingen ur hopen kommer att följa honom efter. Likväl skyggar en förf:e, som begagnar sådana ord, ej tillbaka för atttala om sina motståndares råhet. Det smärtar oss, att vi under sådana förhållanden ej kunna tillbörligt uppskatta förf:s vackra omdöme om oss sjelfva, sedan hans omdöme i öfrigt visat sig så ensidigt och förvilladt. Långt helldre hade vi sett, att hans ord till oss varit motsatta, och att hans tal i sak varit sanningsälskande och värdigt. Våra politiska motståndare hafva i allmänhet varit så goda att slösa på oss betyg om ärlighet. Vi hafva dock ej begärt deras orlofssedlar i detta hänseende. Dessutom smickrar det föga en man af samvete och öfvertygelse att personer komma och säga till honom: Vi anse er vara en hederlig karl. Den tilltalade kan, om han är granntyckt, häri finna snarare en förolämpning än ett beröm, då det innebär en förutsättning om motsatsen, hvilken han finner sårande; ser han saken med lugn, torde han deremot svara: Min heder är, förlåt upprigtigheten, icke beroende af min herres omdöme; ert opåkallade bifall är mig derföre ganska likgiltigt. Vill ni bevisa mig aktning, så gör det i edert handlingssätt i öfrigt, i edert bedömande af mina grundsatser, af det mål, hvartill jag sträfvar, och då först skall edert omdöme om min person blifva mig dyrbart. Det sista blir ock vårt slutord till den obekante förf:n, som velat hedra oss med sin tillegnan.