Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1856, sida 2

taga och 1 vexel försända den väntade penningremissen, som skulle lyftas hos en härvarande högre militärperson. Då ombudet infann sig hos denne, svarades, att 500 rdr bko anländt för Pihls räkning, men då ombudet gått att skaffa sig vexel för detta belopp och derefter åter infann sig hos den ifrågavarande officeren, erhölls det besked, att penningarne blifvit återsända till Stockholm. — Vi erkänna att sednare delen af historien synes oss något osannolik; deremot är Pihls härvaro och afresa till Newyork konstaterad, likasom man ock känner, att sergeanten Almroth, efter målets slut, begifvit sig härifrän till Amerika, såsom det berättas väl försedd med penningar. Dessa historier skulle synas otroliga, om de icke erhölle en märklig bekräftelse genom sergeanten Holms öden, till hvilka vi nu återvända. Vi lemna i det fallet ordet åt Holm sjelf, som i sin anmälan till justitieombudsmannen berättar följande: vUnder min sednaste tjenstgöring vid hästgardet, och i synnerhet sedan jag af sergeanten AlImroth blifvit Åberopad såsom vittne i nämnde hans mål, bemöttes jag af mitt befäl på det mest artiga och förekommande sätt, utan att jag då ännu kunde förstå rätta meningen med allt detta kurtiserande. Dagarne förflöto emellertid under en högst beqväm tjenstgöring. tills jag första gången kallades att vittna i Almroths mål, till en början rörande några mindre vigtiga omständingheter, men hvarefter jag af Almroth kallades att ännu en gång inför krigshofrätten mig inställa till ytterligare vittnesmäls afläggande. Någon tid innan jag skulle infinna mig i krigshofrätten, det vill säga i medio af Juni månad (1852), blef jag af löjtnant Boy på regementet samtalsvis averterad om att en plats inom tullverket, nemligen en gränssergeants-befattning i Haparanda tulldistrikt, då vore ledig med högst förmonliga villkor, betydligt öfverstigande dem jag åtnjöt vid regementet, hvilken tjenst löjtnanten på det varmaste uppmanade mig att söka; och då jag invände att sådant väl vore ogörligt, emedan jag, enligt kontrakt, förbundit mig att tjena vid regementet ytterligare 3:ne år, förmenade hr löjtnanten att ryttmästaren grefve BjörnStjerna nog skulle veta att hos vederbörande regementschef utverka bifall dertill. Intagen af dessa förespeglingar inställde jag mig hos grefve Björnstjerna, hvilken, som jag förmodade, skulle gifva mig ett vägrande svar, men han nekade mig icke allenast icke att lemna tjensten, utan instämde helt och hället i löjtnant Boys försäkringar rörande de den ifrågavarande tulltjensten åtföljande stora fördelar, samt lofvade göra sitt bästa för den goda saken. Då jag af flera herrar officerare på regementet hörde alldeles detsamma, så ansåg jag mig, som alltid varit en sträng hushållare, slutligen nästan pligtig af omtanka för mig och min familjs bästa, att söka erhålla nämnda tulltjenst. Det mest förundransvärda var dock, att jag redan den 22 Juni, således 14 dagar innan jag fick afsked från regementet, från generaltullstyrelsen erhöll mitt konstitutorial såsom gränssergeant, utan att jag, hvilket var det märkigaste af allt, då ännu till samma styrelse inlagt någon ansökan, hvaraf den kunde sluta till att jag önskade bekomma platsen. Dertill påskyndades min afresa till tjenstgöringsorten så, att mig icke beviljades några dagars anstånd för att kunna medfölja ett till Haparanda direkte afgående ångfartyg, utan måste jag hals öfver hufvud gifva mig åstad, halfva vägen till sjös, och den andra hälften till lands, hvarigenom jag drabbades af en icke obetydlig enskild förlust och uppoffring. Att anledningen till denna brådska icke var någon annan än att jag ej måtte komma att ytterligare vittna i målet, bör lätteligen kunna inses. Kommen till Haparanda, mäste jag derifrån begifva mig flera mil upp till de lappländska ödemarkerna, dit jag, till min stora förundran, fann mig hafva blifvit rekommenderad och der jag skulle utöfva min tjenstgöring, utan ringaste gemenskap med den civiliserade verlden. De af hästgardets hrr officerare mig utlofvade lysande löneförmåner reducerade sig dertill, att jag, för att kunna lefva, ärligen mäste tillskjuta af egna medel, så att jag slutligen efter tre års tjenstgöring mäste, nästan ruiucrad, begära mitt afsked och begifva mig till min förra vistelseort, hufvudstaden, der jag för närvarande befinner mig i utblottade omständigheter, — offer för den mest raffinerade intrig af mina fordna hrr förmän, såsom jag här nedan skall hafva äran visa. Jag erfor nemligen, ungefär ett år efter min ankomst till Haparanda, genom en händelse, att sergeant Almroth låtit genom allmänna tidningarna efterlysa mig såsom ett hufvudsakligt vittne i höförsnillningsmålet, och, såsom jag sedermera genom domstolsförhandlingarnas offentliggörande fick veta, hade Almroth, då han ej kunde få spaning på min vistelseort, nödgats afstå från bevisningen om de fouragehemtningar från kronans foderskullar vid hästgardet, hvarom jag när som helst, under liflig cd, kunnat afgifva ett dräpande intyg, enär jag i stallet tjenstgjorde vid åtskilliga tillfällen, då så väl hafre, som hö och halm från kronans förråder till sqvadronscheferna hemforslades. Vid denna underrättelse framstod hos mig genast klart och tydligt hela den väfnad af intriger vederbörande hrr ofsicerare uppsatt; och då jag dertill ytterligare erfor, att ett annat vittne, sergeanten Pihl, hvilken gemensamt med mig tjenstgjorde i stallet, äfven samtidigt blef undanskaffad och afsänd till Amerika, så förföll snart hvarje tvifvel, och jag förstod då först hvarföre jag blifvit utsedd att uppoffras. Holm slutar denna del af sin framställning med följande ord: Jag utbeder mig att få fästa hr justitieombudsmannens noggranna upgmärksamhet på dessa omständigheter, hvilkas sanningsenlighet jag åtager mig bevisa. Det framstår tydligt att jag medelst falsks — BtDu —