Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1856, sida 2

Raymond försökte svara, men de känslor, som i detta ögonblick bestormade hans hjerta, gjorde honom stum. — Tacka vill jag korsarens lif! fortfor Surcouf; — hvad är för honom qvinnokärlek? Ett intet! Ilan föraktar den, ty han brinner af en annan högre passion .. kärleken till rykte och hjelteära .. han offrar sina ungdomskrafter på ett annat heligare altare, på fäderneslandets. Fädernas flagga är den brud, för hvilken han lefver och dör. Kan någonsin en sådan man nedsänka sig till att spinna en kärleksintrig? Kan han finna nöje uti att kuttra sådana plattheter, som älskande vanligtvis utbyta? Nej, hans heliga mål är att strida för det land, som gifvit honom lifvet, det folk, hvars blod rinner i hans ådror, hvars forntid han ärft, för hvars framtid han känner sig skyldig att kämpa. Och om han faller . . Desto bättre! Hvad är skönare än hjeltens död för fosterlandet! Men om kulan och svärdet skona honom, nåväl, då drager han sig omsider tillbaka, när han står på sitt lifs middagshöjd, och utbyter däcket mot golfvet i en landtlig hydda, masten mot klockstapeln i sin hembygd . han gifter sig, för att skänka försvarare och arbetare åt fosterlandet, blir god familjefar och lefver lycklig med den rika skatten af minnen, samlade från fem verldsdelar. — Men, min bäste Surcouf, sade Raymond, — det står icke alltid i mannens förmåga att reglera allt efter sin vilja. Han är ej danad som en engelsk kronometer ... — Håll, utbrast Sureouf, — jag vet hvad ni vill säga. Ni vill skylla på passionerna, på de menskliga lidelserna .. Men är då menniskan en så eländig slaf, att hon ej eger krafter att befria sig från passionernas tyranni? Hvartill fick hon sitt förnuft och de ädla instinkter, som mana henne att lefva för hög