Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1856, sida 2

När matrosen aflägsnat sig, utbrast Surcouf: — Hvad säger ni nu om qvinnorna, de Clavitres? Förtjena de, att en man slösar en tanke på dem? Raymond svarade icke gonast. Han sökte efter en utväg att urskulda och rättfärdiga Aurore och hela det i hennes person angripna könet. Slutligen utbrast han: — Surcouf, ni är orättvis mot qvinnorna! För att bedöma dem, bör man ställa sig på deras ståndpunkt, sätta sig in i deras belägenhet. Grefvinnan Aurore till exempel har i många år lidit — allt hvad en qvinna kan lida. IIon älskade sin man, derom är intet tvifvel, och har många gånger begråtit honom såsom död. Hon var ju enka, äfven medan mannen lefde. Ett dylikt tillstånd är odrägligt; det måste hafva ett slut, vare sig gladt eller sorgligt. En pålitlig man, som varit Despremonts vän, underrättar henne i en biljett om hennes mans död. Nåväl . .. underrättelsen är visserligen smärtande, men hon har erhållit visshet .. frågan har, så att säga, fått sin lösning .. det är godt! — Och derefter börjar hon åter vattna sina blommor! inföll Surcouf ironiskt. — Ja, för att dölja sina tårar, invände grefven; — budbärare äro dumma ekon .. Ekot upprepar vandrarens ord, men uppfattar ei de känslor, som afspeglas i hans anletsdrag .. Om ni sett Aurore i det ifrågavarande ögonblicket, skulle ni förstått, att hennes uttryck det är godt betydde: det är förfärligt .. gå .. lemna mig ensam med min förtviflan in Raymond, jag tror mig på ett annat sätt kunna förklara deder ordens betydelse. Vill ni höra? -Javäl, kapten. — De betydde, att den unga enkan några månader härefter skall bära namnet de Clavieres.