Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1856, sida 1

Jag är Bretagnare, och om jag älskade grefvinnan urore, skulle jag utan omsvep tillstå det. Hvad fan vill ni, att man skall tala om på hafvet, då man ingenting har att göra? Låtom oss tala om fruntimmer! det är det trefligaste ämne, näst det att tala om strider och äntringar. Det finnes tillochmed de, som sätta det sednare ämnet i andra rummet. Enhvar har sin smak. — Bland dem är jag, sade Raymond, räckande Surcouf sin hand; — jag har ej sjömannens hjerta. — Välan då, sade Surcouf, — jag emottager ert hjerta sådant det är, förutsatt, att det får styra er tunga. Hvad ondt är det uti att älska Aurore? Om den stackars Despremonts lefvat, då skulle jag förstått och gillat er återhållsamhet, er diplomati och finkänslighet. Men mannen är död för sju månader sedan. Huru mången älskare skulle gjort sig så mycket besvär som ni, för att ur sjöröfvarehänder befria mannen till den qvinna, som stulit hans hjerta? I Paris, der man annars får se allt, skulle en dylik älskare vara en kuriositet. Trösta er.. den vackra enkan skall ej, såsom Braminernas enkor, kasta sig i lågorna af sin mans dödsbål; hon skall, såsom alla andra fransyska enkor, vara otröstlig i tre månader, men derefter bortlägga sorgen tillika med sorgdrägten. Här i Indien kan en enka tio månader efter mannens död stå brud för andra gången, hvilket är en god sed, ty Asien har många ödemarker, som vänta att befolkas, och en förlängd enkotid vore derför en samhällsolycka. Rivaler har ni inga att frukta .. Aurore är blott omgifven af svarta fysionomier, inberäknadt dem, som fordom varit hvita; men ni har bibehållit er fina frökenhy, i trots af Indiens sol, och ert angenäma umgängessätt midt ibland oss vildar. Hvem skulle våga täfla med er? I Paris skulle ni vara den förste; i Indien är ni den ende,