pelt kunna blifva deras Palestina, deras eget förlofvade land. — Man skulle af denna målning föreställa sig, att förf:n funne Sverge vara det lyckligaste land på jorden, eftersom judarne skulle komma att här föröka och utbreda sig så vidt och bredt, under det de hvarken lagt under sig Englands, Frankrikes, Hollands eller andra länders jord, hvilken det står dem fritt att förvärfva; men detta lärer dock icke vara förf:ns åsigt, emedan han sedermera yttrar: Man finner att judarnes antal i ett land icke beror af de friheter de innehafva, utan är snarare (2?) i omvändt förhållande till det folkets industri der de bo. I Frankrike, England, Belgien — — industriella länder — utgöra de jemförelsevis ett vida mindre antal än i Polen, Turkiet, Ungern, Österrike, Kyrkostaten, der de alltid varit förtryckte. I Danmark äro judarne i aftagande. Alltså skulle då väl orsaken att judarne komme att så lifligt tillvexa i Sverge och här finna sitt förlofvade land. ligga deri, att folkets industri här står på en så låg ståndpunkt. Att det icke är den utvidgade friheten, som skulle föröka dem, vidgår ju förf:n sjelf, genom de anförda exemplen. Men äfven denna förf:ns fruktan — fruktan att judarne till följd af vår låga industri, skulle komma att tillskansa sig all vår jord och göra våra possessionater till sina inspektorer, m. m., mildras lyckligtvis dermed, att de minst ö föröka sig i de länder, der tillika bankväsendet är väl ordnadt, samt sedelmynt är gängbart, t. ex. i England, Nordamerika och Sverige. — Lyckliga Sverige, som har sedelmynt att drifva bort judarne med, då vi eljest, till följd af vår dåliga industri, skulle se dem såsom herrar öfver våra bönder och possesgionater! Må man icke förundra sig, att en förf:e, som eljest visat sig kunna tänka så klart och skarpt, här förirrat sig i en labyrinth af motsägelser? Visserligen skulle det förundra, om det ej vore en gifven sanning, att ett klart förstånd måste understödjas och uppbäras af ett klart rättsbegrepp. Bland motiverna hvarför judarne ej böra erhålla utvidgade rättigheter i Sverge, nämnes äfven följande: Judarne kunna icke begära mera — ingen kan begära mera — än reciprocitet. Hvad judarne skulle hafva beviljat svenskar, som hade velat behålla sin egen religion, uti de förras eget land, eller judalandet, och efter deras mosaiska lagar, neml. rättigheten att vara Portens proselyter — hvilken rättighet bestod deri, att uti alla de större städerna (rätteligen de som voro omgifna af ringmur) få bosätta sig, samt der drifva alla borgerliga näringar; — det och mer än det hafva svenskarne beviljat dem. Och dermed böra de vara tillfredsställda. När främlingar, när svenskar icke skulle hafva fått äga jord på landsbygden i judalandet, hvarföre skulle svenskarne kunna lemna jndarne en sådan rättighet i svenskarnes land. Man behöfver i sanning icke spilla många ord på en argumentation, som går ut på att göra gällande en reciprocitet i närvarande tid för lagar stiftade 3000 år tillbaka. Huru skulle väl svenskarne komma att behandlas i främmande länder, om man der ville utöfva reciprocitet emot oss för våra fäders vikingafärder? En person, som kallar sig kristen, borde kanske eljest icke förbise den reciprocitet, som uttalas i orden: Hvad J icke viljen att menniskorna skola göra Eder, det gören J icke dem! — Men den reciprociteten är kanske icke statsekonomisk eller ens biskoplig. Då man mot förf:n anför det öfriga Europas exempel, hvarest inga af de utmålade vådorna utaf judarnes utvidgade rättigheter inträffat, svarar han med den gamla utnötta lexan: Man bör icke glömma att Sverge är i många afseenden ett exceptionellt land. — Så heter det alltid, då man äfven i Sverge vill tillämpa de lagar, som i det öfriga Europa visat sig vara sanna och lyckliga. Visar man att frihandeln beredt Englands lycka — genast svaras: Sverge är ett exceptionellt land. Andteligen har man dock äfven i detta exceptionella land fått röna sanningen af den gifna lagen; då heter det: ja, det var i den delen; det var tydligt; det kunde hvar och en begripa — (efteråt vill alltid hvar och en tillegna sig hedern af reformen) men i allt detta andra, äro vi undantag. — Och gå går det allt framgent.