Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1856, sida 2

Utrikes Nyheter. FRANKRIKE. Franska pressens hållning i orientaliska frågan har under senaste tiden varit ganska märklig. Medan det den 16:de Januari församlade krigsrådet höll sina sessioner i Paris, var den helt och hållet krigiskt sinnad -och sökte bevisa Fransmännen, att en varaktig fred först då kunde afslutas, sedan Ryssland på slagtfältet lidit ännu mera afgörande nederlag än hittills. Senare, i medlet af månaden, då de Petersburgska fredsunderrättelserna inträffade, och krigsrådet, i följd deraf upplöste sig, voro tidningarne, med högst få undantag, samtligen berusade af de fredsutsigter, som öppnade sig; de talade under några dagar, som om freden vore fullkomligt säker, och som om kriget vore ett ondt, hvarpå man, nästan för hvad pris som hellst, borde göra ett slut. Derefter kommo de engelska tidningar, i hvilka förhållandena voro helt annorlunda uppfattade, till Paris, och i följd deraf fick man i Parisertidningarne läsa anmärkningar öfver Storbrittanien, hvilka ej särdeles förlikade sig med entente cordiale och den oupplösliga alliansen. I känslan af militärisk öfverlägsenhet, hänvisade de derpå, att segrarne på Krim hufvudsakligen blifvit tillkämpade genom franska vapen, och att England, om Frankrike ville hafva fred, icke kunde hindra den att komma till stånd. Emellertid förblef ej heller denna åsigt länge gällande. Vare sig nu att de erhöllo vinkar från högre ort, eller att de sjelfva insågo det opassande i deras uppträdande, nog af — några dagar senare antogo de emot England en mera erkännande ton. Nu sökte de hos sina läsare inpregla, att England för Frankrike vore en högst värderik bundsförvandt, den man under alla omständigheter borde söka bibehålla, och förfäktade med största ifver den åsigten, att den fullkomligaste öfverensstämmelse uti krigsoch fredsfrågan herrskade, hade herrskat och alltid skulle herrska mellan engelska och franska regeringarne, ja, tillochmed emellan engelska och franska folket, samt att om det en tid synts, som om Frankrike önskade fred och England krig, detta endast borde förklaras af olikheten i de engelska och franska temperamenterna, i det att Engelsmännen äro vana att hålla sina känslor inom sig, då deremot Fransmännen låta sina stormande brusa fram. Mot slutet af månaden gjorde sig ändtligen i franska tidningarne gällande känslor af den fullkomligaste tillfredsställelse deröfver, att Paris blifvit utvaldt till konferensernas site; detta val anfördes af dem såsom ett afgörande bevis på att Frankrike i Europa ånyo erhållit det företräde som borde tillkomma detsamma; de skröto af, att de hade endast kejsar Napoleons politik att tacka för denna höga ställning