Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1856, sida 2

— Jag har något att säga er. — Tala, kapten, svarade Raymond och vände sig om. — Inser ni hela vidden af den fara, som hotar oss? — Hela lifvet är ju en fara, som slutar med döden, sade Raymond. — Inga tänkespråk, bästa grefve! .. Vet ni, att vi inom en fjerdedels timma möjligen äro öfvermannade af fyra eller fem hundra banditer? — Nå hvad sedan? — Sedan slafveri under dylika herrar . . . Hvad säges härom? — Åh, man har alltid döden såsom sista räddningsplankan. — Men min brigg? Min Breton?? Min flagga? utbrast Surcouf. — Ni har rätt, Surcouf: er och Frankrikes flagga får ej falla i sådane uslingars händer. Också finnes ett enkelt medel . .. — Ja, afbröt honom Surcouf, — medlet är ganska enkelt . . jag har just tändt min pipa för att göra slag i saken ... Vi spränga oss i luften, såsom Tonnant i slaget vid Abukir ... — Och såsom så många andra i kungliga marinen ... Franska sjömännens hjeltemod började ej under republiken, Surcouf. Jag vill blott upprepa några exempel, såsom herr de la Clochetterie, befälhafvare å Belle-Poule, som... — Håll, afbröt honom Surcouf; — vi ha ej tid att ... — Ja, listan skulle bli läng, inföll Raymond, i det han sökte utpläna en tjärfläck på sin ena rockärm. — Vi ha ej tid, fortfor Suraouf, — att berätta andras bedrifter; vår egen sista bedrift förestår ...