Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1856, sida 2

detta kabinett afgörande att öppna sredsunderhandlingar på dessa villkor. Napoleon genmälte dertill: Nå hvad sedan ? — Hvarthän skall då detta krig slutligen leda? Han förklarade sig villig att föra kriget till det yttersta, men i så fall måste krigets dimensioner vidgas och Frankrike kunna motse ett mål värdigt sina ansträngningar. Kejsaren lät icke otydligt förstå, att detta mål vore Rhengränsen. I sin fruktan för Frankrikes utvidgning kunde Engelska kabinettet ej annat än skygga tillbaka för denna proposition, besinnade sig på de fem punkterna och fann dem nu antagliga. Lyster oss nu att se hvad som kommer att följa. Är det t. ex. icke möjligt, att Frankrike kommer att visa sig så medgörligt och böjdt för fred, att Ryssland uppställer villkor, på hvilka Engelska regeringen alls icke kan ingå. Men England kan icke föra kriget ensamt. Månne det då icke kan hända, att England måste antaga Napoleons proposition, att föra kriget till det yttersta, att bereda Frankrike den landvinning, det åtrår, och möjligen närma sakerna till det mål, som blifvit framställdt i den rygtbara revisionen af Europas karta, ett arbete, som icke ansågs främmande för Napoleons innersta tanka. Lägger man härtill, att Napoleon tydligen drifves af den tanken att han har en stor mission att uppfylla, så erbjuder sig mer än sannolikhet derför, att dessa säkra fredsförhoppningar äfven denna gång blifva om intet. Vi hafva ej kunnat återhålla dsssa tankar, då den allmänna meningen synes oss hafva något för häftigt och obetänkt kastat sig öfver till fredssidan. Saken tål dock ännu vid att ses på mer än en sida.