Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1856, sida 1

efter med ett pistolskott sförpassade sig till Evigheten. — Jag känner dender historien, afbröt honom Surcouf. — Ack, kapten, det borde ni sagt mig förut, ty jag har behof af att hushålla med mina ord ... Herr Masse, kapten Marchands second, tog berälet å NSolide efter honom . . , Herr Masse var icke i min smak: han var en dugtig karl, men hård mot sitt folk, hvarför jag också i all vänskap skiljde mig från honom. Sedan den tiden har jag försökt många födkrokar, alla hederliga, gubevars. Jag har smugglat på kusten af Coromandel, rest med åtskilliga kofferditarare, tjenstgjort ombord å Malouin?, som också var en ryktbar korsar . . jag säger det. utan att vilja jemföra den med er, kapten Sureouf.. Nå, slutligen slog jag mig på afrikanska handeln, men Vår Herre straffade mig för det, ty mitt slafskepp Tre systrar gick för sex månader sedan förloradt på kusten af Timor med man och allt. Jag ensam räddade mig genom simning, men såsnart Timorboarne fingo tag i mig, spärrade de in mig i bur, såsom om jag hade varit en siskmåse .. Der har jag setat intill nu . . . Kan man få sig ännu ett glas rhum, kamrater? — Slå i rhum åt den stackars Alban! befallde Surcouf. — Vi förlora tid med att ähöra detta pladder, hviskade Raymond till Surcoui; — skola vi ej så snart som möjligt skrida till handling? — Var lugn! svarade Surcout; — jag känner de provengalska sjömännen . . Få de ej prata efter behag, så tiga de som stockar, och man kan ej vidare utpressa ur dem ett enda ord, icke ens det, som man nödvändigt behöfver känna.