Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1856, sida 2

vore lågt att förutsätta det vår inhemska reaktion varit på något sätt vållad af Ryssland och den Europeiska reaktionen i allmänhet. Samma förf:e som yttrar detta, fortsätter i samma andetag på följande sätt: Men ju mera Sverges politik vänder sig från östligt till vestligt inflytande, hvilket sednågon ensidig tryckning, desto mera kan man motse en sund inre utveckling af dess förhåldem från sin historiska och författningsenliga grund, i trots af alla bemödanden från monarkens sida, funnit beständig motsägelse i de särskilda ståndens rättigheter och fordringar, och slutligen icke förmådde undandraga sig den allmänna europeiska reaktionen. Äfven här erkänner den officielle förf:n med en naivitet, som påminner om Bergman-Schinkel, att Sverges politik vänder sig från östligt inflytande? — man vill ju eljest nare i sin dubbla natur ej förmår att utöfva landen, hvilkas reformering, utan att lösslita med all makt förneka att vi stått under ett sådant inflytande — och tillägger, att vi, genom denna vänning, desto mera kunna motse en sund inre utveckling ar de förhållanden, hvilkas reformering icke förmått undandraga sig den allmänna Europeiska reaktionen, till trots af alla bemödanden från monarkens sida. — Och hufvudorsaken, hvarföre dessa regentens bemödanden strandat, har varit den beständiga motsägelse de funnit i de särskilta ståndens rättigheter och fordringar. Oaktadt det skulle glädja oss om dessa sista ord innebure ett försök att slå en brygga för en förestående öfvergång från reaktionen till den sunda inre utvecklingen, så kunna vi ej låta dem qvarstå obestridda. Vi bestrida nemligen helt och hållet, att den svenska regeringens reaktionspolitik har den minsta ursäkt uti något slags motstånd å de särskilta ståndens sida. Ty först och främst betyda lyckligtvis de två stånden, Adeln och Presterskapet, alltför litet i Sverge, för att en svensk konung skulle kunna röna olägenhet af dem, derest han har de öfriga stånden med sig, och dessutom äger konungen alla medel i händerna, att göra dem sig om ej underdånige, dock kraftlöse i afs. å motstånd. Rysslands och Österrikes monarker må kunna frukta för ett motstånd af adel och prester, men Sverges icke. Nu kommer dertill, att t. o m. dessa stånd visat sig i åtskilliga stycken hylla framåtskridandet. Hvad är det då för en motsägelse konungen rönt i de särskilta ståndens rättigheter och fordringar? Det skulle vara intressant om Post-Tidn:s förf:e ville uppgifva något sådant fall. Han kan dock möjligen anföra ett, neml. Representationsfrågan, men det är ock, skulle vitro, det enda, och äfven der hade en klok styrelse kunnat i högst väsentlig mån försvaga motståndet. Under alla omständigheter kan en Svensk regering aldrig ursäkta sig, hvarken ur politisk eller moralisk synpunkt, att den gått den Europeiska reaktionens ärender, såvida den ej dertill blifvit drifven rentaf utaf yttre tvång. Det parti inom landet, som kunnat understödja regeringen deri, har nemligen varit så svagt, att dess fordringar, som alls icke varit grundade på några lagliga rättigheter, betydt mindre än intet emot en regering, som ärligt och upplyst gått Svenska folkets önskningar till mötes och byggt sitt både politiska och moraliska anseende på dess bifall och understöd. Det kunde i fordna tider räknas t. ex. en drottning Christina till statsklokhet, att hon sökte mäkla emellan adeln och de ofrälse stånden, hvilka båda partier då vägde emot hvarandra; men nu är öfvervigten mellan samhällsklasserna i Sverige så gifven, att ett sådant svängningssystem är lika opolitiskt som det är moraliskt ovärdigt. En svensk regering, som är medveten af sitt uppdrags vigt och ansvar, samt fattar tidens kraft och inneboende ideer, har ganska lätt att veta i hvilken rigtning hon bör gå, och kan alls ej ursäkta sig med att hon rönt motsägelser af de särskilda ständens fordringar och rättigheteri. — Motstånd måste i öfrigt hvarje godt sträfvande alltid möta, men en regerings uppdrag är just att öfvervinna sådant — deri ligger ock dess ära inför samtid och efterverld, Den som saknar grundsatser och mod skyggar tillbaka för dylika svårigheter och söker undgå dem, men finner sig slutligen så omhvärfd af just dessa motsägelser, som han med all makt velat undvika, att han knappast mer kan räddas. I denna ställning befinner sig nu vår regering.