Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1856, sida 2

— — — — — — —— — ——— — — — Besättningen å ÅBreton såg i den nykomne endast menniskan och landsmannen och emottog honom lika hjertligt, Som om han varit grefve Despremonts. De väderbitne råe, men varmhjertade sjömännen täflade om att bistå och värda den stackars mannen. ÄAnnu var ej tid att göra honom frågor: han måste först återvinna helsa och krafter. Endast grefve Raymond var dyster och deltog ej i de öfriges glädje. — Hvad! sade Sureouf skrattande; — ni håller er undan, som en misslyckad diplomat! Ni har ju ändå gjort en god gerning, min bästa de Clavieres .... Trösta er således! Denne stackars sates lif torde inför vår Herre vara lika dyrbart som en grefves . .. eller hur, vän Raymond? — Det är sannt, Surcouf, svarade grefve de Claviceres lugnt; — långt före revolutionärerna i Paris har den revolution, som utgick från krubban i Bethlehem förkunnat, att alla menniskor äro lika inför Gud . . men derom är ej frågan nu. Under andra omständigheter skulle jag lika mycket som de öfrige gladt mig åt denne fånges befrielse, men här står min heder på spel. Säg hvad ni vill . . jag känner det, och det är nog. — Bah! detder är öfverdrisna betänkligheter, utbrast Surcouf; — är det ert fel, min käre Raymond, om de fördömde kanaljerna från Timor handlat efter sina grundsatser .. det vill säga, lurat och bedragit oss? HGCKrefve Raymond skakade på hufvudet och riktade sin blick mot kusten af Timor. — Ni anser således, min tappre Surcouf, att vårt värf nu är slutadt? frågade han lugnt. — Javisst. — Och ni ämnar således öfverlemna grefve Despremonte åt sitt öde!