Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1856, sida 2

Pe fridlöse på Java. Af Möåry. i (Forts. ir. föreg. N:r.) Fången upplyfte hufvudet, vinkade med handen och satte sin vacklande fot på Bretons fallrepstrappa. Surcouf betraktade mannen med forskande blickar, medan han, stödd på grefve de Clavieres arm, gick uppför trappan. Innan denne väl hunnit upp däck, ropade Surcouf plötsligt: — De uslingarne! de salske banditerne! det är icke Despremonts. Alla upprepade mekaniskt Surcoufs rop. Den befriade fången såg sig omkring med matta ögon och gjorde, för svag att tala, ett tecken, som betydde: — Eftersom ett misstag är begånget, så för mig tillbaka till Timor! Surcouf hade i sin, hos sjömän vanliga liflighet, begått ett fel, men det blef hastigt godtgjordt. — Kom, kom! ropade han och räckte den okände sin hand; — kom, min vän! Vi ämnade befria er också, men grefven först, förstår ni . . . Ni får ursäkta, men man kan icke göra allt på en gång. Taxan på fångar är hög här på Timor. Lugnad af Surcoufs vänliga ansigte och glada ton, strålade den obekantes tärda drag af en glädje, beslägtad med den, som en själ från skärselden måste känna vid bimmelens port.