Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1856, sida 1

förekommer ett ärende som rörer kriminalpolisen, nemligen landshöfdingens skyldighet att beifra förbrytelsor emot öfverträdelser af författningarne rörande begagnande af rätt mynt samt behörigen justerade mått och vigter, sådana de i riket fastställda äro 0. s. v. Om deremot instruktionens författare i detta hänseende följt den enkla fördelningen af ämnena som, på sätt vi visat i vår första artikel, för mer än 200 år sedan uppgjordes af rikskansleren Axel Oxenstjerna och som öfverhufvud är följd i den gamla instruktionen, så hade utan tvifvel den nya blifvit både lättare att författa och att begripa. Hvarje ämne hade då kunnat i en särskild sektion behandlas och dervid utan särdeles svårighet utmärkas, huru långt landshöfdingens verkningskrets och beslutanderätt inom hvarje af dessa ämnens område sträckte sig. En sådan indelning borde väl eljest anses såsom det förSsta som skulle påtänkas när man ville företaga sig att skrifva en instruktion, som omfattar så många särskilda ämnen. Innan vi sluta, böra vi likväl rättvist erkänna att den nya instruktionen uti 3 och 5 8sS på ett tillfredsställande sätt löst en tvist, som vid förra riksdagen var föremål för konstitutionsutskottets och Rikets Ständers uppmärksamhet, nemligen genom att berättiga landssekreterare och landskamrerare både att reservera sig mot landshöfdingens beslut och att låta sin särskilda mening genom utdrag af protokollet åtfölja den till Kongl. Maj:t eller vederbörande embetsmyndighet afgående expeditionen. Detta är således ett bevis uppå att konstitutionsutskottets anmärkningar en och annan gång icke kunna vara utan sin behöriga nytta. En annan sak är, i hvad mån landssekreterare eller landskamrerare hädanefter må kunna våga begagna denna sin rättighet, utan att blottställa sig för sin höge chefs missnöje och möjliga förebråelser för vanvördnad, derest den särskilda meningen skulle alltför oförbehållsamt blotta hr landshöfdingens okunnighet, oförstånd eller godtycklighet, hvaraf följden, om ej omedelbart, dock vid första lägliga tillfälle kunde blifva att hr landshöfdingen ansåge omständigheterna påkalla, att den misshaglige reservanten på någon tid skiljdes från utöfningen af sitt embete. Med ett sådant Damocles-svärd hängande öfver hufvudet på hårstrået af en landshöfdings nyck, är det minsann ej så godt att hafva en särskild mening, åtminstone ej att söka göra den gällande eller, som man säger, poussera densamma. På grund af allt detta måste vi yttra den allvarliga farhåga, att den nya landshöfdingeinstruktionen genom att öka landshöfdingarnes suveränitet och inblanda dem i alla möjliga samhällsbestyr, i stället för att höja länsstyrelsernas anseende och inflytelserika verksamhet i det allmänna, hvilket väl kunde behöfvas och vara önskligt, tvärtom torde i väsentlig mån bidraga att nedsätta och försvaga dessa. Folket har nemligen allt mer och mer fått smak och anspråk på att styra sig sjelft och någorlunda oantastadt af embetsmyndigheter sköta sina angelägenheter efter sin egen vilja. Behofvet af rådgifvande, ja beslutande kommunalstyrelser blir allt mer och mer allmänt insedt och ropet derpå utom och vid riksdagar allt mera högljudt. Attunder sådana förhållanden utfärda en instruktion, som vill konstituera landshöfdingen likasom till ett slags rysk guvernör eller sultan, synes fördenskull mer än någonsin vara politiskt oklokt och illa beräknadt för sitt eget ändamål. Hittills har det kunnat låta sig göra att hos allmänheten bibehålla aktningen för länsstyrelserna, oaktadt deras chefer ej sällan varit föremål för blandade känslor Man har nemligen hufvudsakligen haft sitt förtroende till de oberoende män, som utgjort det