Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1856, sida 1

— Jag skulle således se er hvarje dag, tala med er, sofva under samma tak som ni! utbrast Paul. — Ah! sade Aurore leende; — är detta skälet, hvarför ni vill lemna oss! — Just detsamma, svarade Paul i beslutsam ton. — Ett sådant infall förstår jag icke, återtog Aurore. — Men jag förstår det alltför väl, fru grefvinna. Hör mig! hvad jag nu vill säga skall synas er såsom galenskap, men är likväl det enda, hvarpå jag klart kan uttrycka min tanke. — Nåväl, lät höra! — Madame, vore ni en man, skulle ni förälska er i er sjelf . . det vore oundvikligt . . och då skulle ni förstå mig ganska lätt. — Ni har gifvit denna förklaring dess rätta namn, då ni kallade den en galenskap, sade Aurore; — också har jag ingenting att svara derpå. Pauls blickar och anletsdrag uttryckte fullkomlig sinnesförvirring. Han tyckte sig uti Aurore se tvenne qvinnor: den ena densamma, som satt framför honom och hvars ljufva stämma han hörde; den andra den som han sett utsträckt på den underjordiska grottans hårda golf, lik en martyr, och med sin strålande skönhet upplysande dödens hemska tempel. Denna på en gång förfärliga och förföriska syn var inristad i hans själ med outplånliga drag. Den skulle evigt föresväfva honom under hans ensliga vandringar genom brännande öknar och mörka skogar ... ty ack! äfven ödemarken och ensligheten gjuta olja i lidelsernas lampa ... passionerna glöda der måhända häftigare, än i de bullrande städerna, i menniskohvimlet. Hieronymus, den frommaste bland kristna eremiter, lemnade ju sjelf engång sin boning i öknen, och skyndade med lägande bröst tillbaka