Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1856, sida 1

ke. om den sorgdrägt jag så många gånger anlagt efter de lyckligtvis alltid falska uuderrättelser, jag erhållit från Timor; om, säger jag, denna sorgdrägt en gång förkunnar, att jag blifvit enka, vill jag gifva dig rättighet att hoppas och afvakta, hvad tiden kan bära i sitt sköte. Det var dessa ord, som Aurore var nära att låta undfalla sig. Att ett ögonblick vackla under tyngden af en liflig och rättmätig tacksamhet är en måhända ursäktlig svaghet, helst i en sådan stund som denna. Men pligtkänslan segrade: Paul fick icke ens ana, att en sådan tanke någonsin vaknat i hennes själ. Men den milda stämma, som återkallat honom, just då han var färdig att fly, måste dock ännu uttala några ord, ingifna af en annan och mer moralisk känsla. — Paul, sade Aurore, — om ni nu lemnar oss, har ni blott till hälften uppfyllt ert kall. Se er omkring, och ni skall finna, att en ädel man har här mycket att uträtta, många pligter såsom menniska att uppfylla ... En hel familj, olycklig och ruinerad genom ett brott, hvartill jag varit den oskyldiga anledningen! ... Och denna familj är just densamma, som så gästfritt emottagit och beskyddat oss! Öfvergif mig . . jag skall ej beklaga mig, eftersom min vänskap är er till besvär, men öfvergif icke de stackars Davidsonska syskonen i detta sorgliga ögonblick! Vänta, tilldess Försynen åter gifvit dem lycka och välsignelse, och lemna dem då! . — Ån ni, madame, frågade Paul; — stannar äfven ni härstädes? — Ack, hvart skulle jag taga vägen? Har jag en fristad någonstädes på jorden ? Tvenne gånger hafva Davidsons emottagit mig under sitt tak; kan jag nu vara dem i något hänseende nyttig, skall jag icke svika min pligt.