Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1856, sida 1

— —— ligt 35 1 mom. af instruktionen blifvit berättigad att lemna sitt särskilda förord åt den af de sökande till landssekreterare, landskamrerare, landträntmästare, kronofogde och häradsskrifvare, som af landshöfdingen anses mest förtjent. Ehuru detta äfven förut lärer varit praxis, synes likväl stadgandet derom icke stå rätt tillsammans med 28 5 reg.-formen, då nemligen förslaget alltid bör varaså upprättadt, att den mest förtjente och skicklige jemväl erhåller första rummet. Huruledes emellertid slika enskilda förord utöfva ett skadligt inflytande vid befordringar bevisas bland annat deraf, att det i sednare tider inträffat, t. ex. vid återbesättande af landskamreraretjensten i Wermlands län, landträntmästaretjensten i Kronobergs län samt kronofogdetjensten i Aska, Dahls och Lysings härader af Östergötlands län, att landshöfdingen lemnat sitt förord just åt de sökande, som dels K. befallningshafvande sjelfva, dels kammarkollegium ansett icke berättigade till ett rum ens å förslaget. Således torde det framdeles mera än hittills vara att befara, att befordringar inom landstaten komma att bero uteslutande på landshöfdingens förord, hvilket sannolikt allt mer och mer torde förminska kraften af grundlagens bud samt öka antalet af lycksökare, örontasslare och favoriter. Bland mera speciella anmärkningar kan anföras, att t. ex. landskamreraren enligt 43 5 blifvit ålagdt att hos landshöfdingen föredraga bland annat alla de ärenden som omförmälas i 23 S. Bland dessa förekomma jemväl i 5 mom. frågan om lyftning af medel och handlingar som blifvit i landtränteriet nedsatte. Detta är emellertid en fråga som rörer enskildas och icke kronans rätt, och bör således uppenbarligen dessheldre tillhöra den juridiske embetsmannens eller landssekreterarens föredragning, som besvär i dylika ämnen fullföljas vid hofrätt. Vidare förekommer i 5 5p5 att från K. befallningshafvande utgående expedition skall, för att blifva gällande, ovilkorligen undertecknas af landshöfdingen eller i hans frånvaro af landshöfdingeembetet; men i 50 hänföras jemväl protokoll vid muntliga förhör, auktion eller annan offentlig förrättning, till expedition, såvida den nemligen utlemnas eller utgår. Skall då äfven denna expedition vara undertecknad af landshöfdingen? Kan landssekreteraren eller landskamreraren icke utan landshöfdingens namnteckning, derest han befinner sig i residensstaden, utlemna handlingar till påminnelser eller något slags protokoll eller bevis? Hitintills har det likväl varit öfligt, att landssekreterare ex officio utfärdadt flerahanda expeditioner, hvilket också tycks hafva desto mera skäl för sig, som dessa embetsmän innehafva en ojemförligt vigtigare och ansvarsfullare befattning än sekreterare och kamrerare i andra embetsverk, som likväl hafva rätt att utfärda vissa handlingar och beslut utan annan underskrift än sin egen; skola då landssekreterare och landskamrerare icke vidare anses förtjena detta förtroende? Men denna kritik har redan vuxit till en för läsaren möjligen tröttande längd. Vi vilja således för närvarande förlänga densamma endast med den allmänna anmärkning, att instruktionen är uppställd utan allt egentligt system, och föreskrifterna kastade nog mycket om hvartannat. Så t. ex. afhandlas i 9, 10 och 11 ss frågan om den s. k. kriminalpolisen, derefter i 12 8 landshöfdingens kontrollmyndighet öfver domaremakten; så i den 13:de och 14:de föreskrifterna angående hans rätt att upptaga och pröfva utsökningsmål, att låta verkställa domar och utslag i civila mål, att utöfva uppsigt öfver under-exekutorer m. m., samt i 15 hans åliggande att iakttaga hvad i frågan om riksdagsmannaval och pröfning af besvär deremot till dess embets22w-WA