Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1856, sida 1

Det gifves ögonblick, då den mest skarpsynte menniskokännare ej förmår ana hvad som föregår i qvinnans själ, då hon sjelf plötsligt fattas af en obeslutsamhet, en tvekan hvad hon bör göra eller icke göra. I djupet tillochmed af den strängaste dygd döljer sig alltid en gnista af tvekan och svaghet. Menniskorna blifva aldrig englar, sastän de böra sträfva att blifva det. Då Aurore betraktade den ädle ynglingen, som räddat hennes lif oah så mänga gånger uppoffrat sig för henne, utan att skörda annat än förtviflan i hennes tjenst, hänfördes hon af ett farligt medlidande och var nära att gifva uttryck åt en tanke, som i detta ögonblick uppstod i hennes själ. — Vi lefva i ett land och i en tid, då lifvet beror af så många tillfälligheter, att man ständigt erinras om det gamla tänkespråket: i dag röd, i morgon död. Om ett olyckligt öde skulle göra mig fri och slita de band, som fästa mig vid en älskad, ma