Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1856, sida 2

Paul lade sig ned i gräset och fortfor i sin tystnad. Då solen gick upp, lemnade Paul grefvinnan, sedan han med ett tecken låtit henne förstå, att hon borde invänta honom på samma ställe, hvarest han nu befann sig. Sjelf aflägsnade han sig i riktning mot Ovesteins landtgård. De fridlöse med Simming i spetsen mötte Paul på vägen. De voro alla färdiga att kämpa för den sköna gudinnan, som nedkommit från himmelen och hade makt öfver skogens skyggaste fåglar. När de återsågo Paul, visade de en glädje, som tillochmed är sällsynt hos bildadt folk. Paul förstod ej, huru de fridlöse blifvit underrättade om tilldragelsen, men sedan Simming upplyst honom härom, sade den unge nybyggaren lugnt: — Vi hafva inga domstolar här, men Den Högste Domaren skall skipa rättvisa . .. vi äro Hans verktyg. Augusta och Maria, som stigit upp vid soluppgången, sågo med förskräckelse de fridlöse antägå mot byggningen. Midtbland de vilde, med gevär och spjut beväpnade gestalterne igenkände de Paul; han såg upp mot fönstret, helsade artigt och lät dem med tecken förstå, att ingen fara var på färde. Davidson, åtföljd af sina systrar och fru Ovestein, skyndade ned. Paul gick dem till mötes. — Allt går bra, sade han; — vi skola talas vid efteråt. Derefter pekade han på Ovestein och dennes medbrottsling, den malajske slafven, och sade till Simming: — Du och dina vänner skola gripa dessa män. Befallningen verkställdes genast. Fru Ovestein kastade sig till Pauls fötter och bad om nåd.