Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1856, sida 2

Den 7 Februari. Rörande den nyss skedda ärkebiskopsutnämningen yttrar Wäktaren: Det berättas, att sedan biskop B. afgifvit sitt bestämda nej, statsrådet Anjou uppmanat Konungen, att innan han tillfrågades, först inhemta dens yttrande, som stod på andra förslagsrummet, då dennes svar blef, att ehuru han helst såge det han ej komme i fråga, han dock ansåge sig pligtig lyda Konungens kallelse, så har alltså den utnämning nu egt rum, som af de fleste ansågs minst sannolik. Vi vilja i öfrigt ej uppehålla oss vid de olika berättelser, som rörande denna sak äro gängse, utan endast uttala en allmän grundsats, som under förhandlingarne rörande detta befordrings-ärende framstått för oss med allt större visshet. Då ett embete skall tillsättas utan förslag, så må man väl, innan utnämningen eger rum, spörja den ifrågakomne personen om han finnes villig att embetet sig åtaga; men då förslag upprättas, och den som erhållit förslagsrnm således kan, om han dertill finner sig manad, afsäga sig förslaget, är ett dylkit förfrågande olämpligt. Hvar och en inser lätt i hvilken obehaglig ställning den tillfrågade derigenom försättes, och en pligttrogen man, som går utan betänkande dit den bestämda kallelsen bjuder, skall, om han är finkänslig, då, genom förfrågan, afgörandet i sjelfva verket kastas på hans subjektiva tycke, känna en stark frestelse att uttala ett obetingadt nej. A en annan sida kan man säga, att då det är fråga om ett högt kyrkligt embete, der de på förslag uppförde måste anses vara utsedde af kyrkans och församlingens ombud, och der regenten, ehuru han eger rätt att utnämna hvilken som helst af de föreslagne, likväl i de flesta fall helst ser att han