Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1856, sida 1

— — — — — — XX X X X X V VÄ i ————— ga mörkret . : . en dolk, som Ovestein framtog under kläderna, lät honom förstå, hvad Ovestein ämnade säga: vig som en apå, hoppade Simming öfver honom och försvann i mörkret. Förvirringen hade stigit till sin höjd. Eldens våldsamhet ökades af stormen, och snart var hela Davidsons byggnad ett enda stort bål. Man hörde braket af instörtande bjelkar och såg ofantliga eldtungor fladdra öfver trädens toppar. Davidson ville skynda till brandstället, men systrarne lindade sina armar kring hans hals och nödgade honom med böner och tårar att stanna qvar. Aurore förenade sina böner med deras, och fru Ovestein, hvars förtviflan var större än de öfriges och lika uppriktig, skickade genast sina slafvar till det brinnande plantaschet. Ovestein hade alldeles förlorat besinningen; den roll, han nu spelade, var något mer invecklad än hans fordna skälmstycke mot sin skeppsredare. Han gick fram och tillbaka, vridande händerna och skrifvande på eldsvådans räkning den förtvifian, som det misslyckade mordförsöket och Simmings flykt förorsakade hos honom. — Mina älskade vänner, sade fru Ovestein; — trösten er! Allt är icke förloradt. Mitt hus står eder öppet, under afvaktan på något bättre, — Ja, ja, utbrast Ovestein, förtjust öfver detta förslag, som just öfverensstämde med de föreskrifter, han hade erhållit af Bantam; — jag skall genast gifva befallning om gästrummens iordningställande ... Lugnen er, mina vänner! Han skyndade ut, under förevändning att uträtta hvad som redan i förväg var ombesörjdt. En Malaj af misstänkt utseende, slaf hos Davidson, ankom nu och sade till sin herre: — Eldsvådan har förorsakats af Clams oförsigtig